Jordbrukare, sångare och konstnär

Hallbjäns Lars Per Hallander styckade 1910 av hela sin gårdspart och sålde marken i olika delar. Arvid Persson, född 1877 vid Mattsarve, och hans fru Hanna Byström, född 1871 från Alskog, köpte 16 ha jord och skog av Hallander och byggde upp en ny gårdsplats sydväst om Gumbalde. 1912 var manbyggnaden och de viktigaste uthusen färdiga och då flyttade makarna Persson in med sonen Ragnar född 1904. Bostadshuset byggdes sedan till 1924.

Vid 22 års ålder gifte sig Ragnar med 19-åriga Märta Häglund från När. De tog över gården efter Ragnars föräldrar 1933. Trots att gården var ganska liten, kunde familjen försörja sig på den, bla genom en stor mängd höns, det var goda pengar i ägg och kycklingar på den tiden. Man tog också emot kött och korv till rökning Ragnar byggde ny ladugård och snickarverkstad 1937, samt ett flertal mindre byggnader, bla flera byggnader för just hönsen.

Fadern Arvid var klockare i Lau mellan 1933 och 1948. Ragnar, som var oerhört förtjust i att sjunga, var sannolikt med vid förrättningarna. Här i kyrkan fick han sjunga ut ordentligt! Det berättas att man vid en släktträff gjorde ett besök i kyrkan, varvid Ragnar sjöng Edvard Perssons ”Jag har bott vid en landsväg” på bredaste skånska så det ekade i hela kyrkan! Men han drog sig inte för att sjunga annars heller. Han sjöng direkt på morgonen när han gick ut till korna och när han arbetade på åkrarna. Han sjöng så starkt, att han överröstade sin Grålletraktor när han var ute och körde! På fester kunde han excellera med sång från djupaste bastuba upp till höga C. Ragnar var skicklig på att anpassa repertoaren till den rådande situationen. En grannflicka vid namn Helena hade ett par hästar, men inget hö. När Ragnar kom körandes in på hennes gård med hö och Helena kom ut för att ta emot, stämde upp han upp i Offenbachs “Sköna Helena” så det ekade mellan väggarna! Musikalisk som han var spelade han också fiol och orgel, detta på gehör, för han kunde inte läsa noter. Musikörat medförde också att han lätt uppfattade andra människors tal, vilket gjorde att han med bravur kunde imitera och härma människor, till både nöje och förtret för omgivningen. Han tyckte om människor och var mycket förtjust i kvinnor. Lyckan var således fullständig när Alice Timander körde i diket och Ragnar fick dra upp henne! Detta blev inledningen till en vänskap mellan Alice och både Ragnar och Märta. Denna vänskap skildrade hon i en mycket välskriven artikel i GA den 6 oktober 1962. Artikeln återges i sin helhet nedan.

Egentligen var nog Ragnar en bohemisk människa, en naturälskare och konstnärssjäl. Trots mycket arbete på gården, tog han sig tid att utöva sin hobby: gårdsmåleri. Ragnar var oskolad som konstnär, autodidakt som man säger i finare kretsar. Han målade i olja på duk och papp i mellanstort format. Motiven var natur och gårdsmiljöer eller andra byggnader från hembygden, i huvudsak inom Lau socken. Några motiv tog han från gamla bilder av Masse Klintberg. Många är de hem som har en tavla av Ragnar Persson. I Boken om Lau från 1951 skrev man att ”Ragnar Persson är en berömd konstnär”. Nu blev han dock inte berömd i vidare kretsar, men i den bygd han verkade var han mycket uppskattad.

Märta och Ragnar fick inga egna barn, men 1929 fick de en fosterdotter i Solveig Hedberg född 1928 i Stockholm. Hon gifte sig 1949 och flyttade till Skåne. Genom hennes son Stig Göransson boende på Ljugarn, har undertecknad tacksamt fått ta del av minnesbilder, utan vilka kunskapen om Ragnar hade varit betydligt torftigare. Konstnären mm David Ahlqvist har i en artikel om Lau 1956 fångat viktiga egenskaper hos Ragnar, se på hemsidan under ”Laubor vi minns”, liksom Alice Timander i sin artikel.

Den 16 juli 1972 ordnade När och Lau en kulturdag i När prästgårdspark. Pelle Sollerman skrev dagen därpå i GT ett referat om händelsen som var en stor publiksuccé. I artikeln skrev Pelle följande om Ragnar:

”Sextioåttaårige Ragnar Persson från Hallbjäns i Lau är vad man i Skåne brukar kalla ”gåramålare”, en amatör som målar gårdar. Han är en Laubonde, som i åtskilliga år ägnat mycket av sin fritid åt att skildra gamla miljöer. Hans avsikt har varit att så exakt och naturalistiskt som möjligt återge en gammal gårdsexteriör. Han har varit nog med det rätta solljuset, med de rätta skuggorna.

Främst skulle väl dessa verk ha sitt värde ur etnografisk synpunkt. Kanske just för att han varit så noga med den naturtrogna återgivningen, har han åstadkommit konstverk av utomordentlig dekorativ verkan. Naturligtvis kan man inte komma ifrån att hans kärlek till miljöerna styrt hans hand och givit dem denna ton av lugn harmoni och skönhet.”

Artikeln innehöll också en bild av Ragnar med följande bildtext: ”Ragnar Persson, 68-årig lantbrukare i Lau, har i många år ägnat sig åt att måla gamla gårdsmiljöer”

I juli 1998 ordnade Lau hembygdsförening på initiativ av framlidna Inga-Lena Pettersson, fd granne till Ragnar, en minnesutställning över Ragnars konstnärskap. Utställningen hölls under två veckor i fd Lau skola. Vernissagedagen var skolan fylld till bredden av besökare och Ola Sollerman från GT skrev ett fylligt reportage, se kopia nedan. Detta medförde att utställningen blev en veritabel succé med över 1.100 besökare! Stig Göransson var med och videofilmade vernissagen och gav sedan generöst en kopia av filmen + ett fotoalbum över Ragnars tavlor till föreningen. Med utgångspunkt från filmen och albumet har många av tavlorna kunnat letas upp, andra tavlor har intresserade personer kunnat tipsa om. Vi avser att ta kontakt med alla tavelägare för att fotografera av konstverken och komplettera denna artikel med Ragnars bilder.

Recension av utställningen om Ragnar Persson den 6 juli 1998 skriven av Ola Sollerman i GT.

Ur GA den 6 oktober 1962 om Alice Timanders resa i Lau:

Alice Timander körde fast i ett lömskt Lau-dike. Då hittade hon en sjungande bonde.

Lauvattnet smyger in sina bleckgrå, avtoppade böljor i strandfamnen. Knäris kantar heden längs bukten och mot regnsommarens ödesgrå himmel tecknar sig vädermöllan som ett urtidsmonster.

På andra sidan vägen spirar grödan i myllig gotlandsjord. Fält intill fält – rikligt välsignade – sträcker ut mot horisonten och mitt i fruktsamheten – i en bolmande oas av lövträd skymtar gaveln på visans betagande gård ”bland hasselvast och ek”. De som ”vandrar genom ängarna när natten faller tyst och stiger lätt på alla blommor små” är den sjungande bonden i Lau och hans sångmö – borgerligt benämnda Märta och Ragnar Persson.

Första gången jag såg eller rättare sagt hörde Ragnar Persson satt han på en traktor och sjöng för full hals. Jag hade kört ner bilen i ett lömskt, gräsbevuxet dike och en traktor var vad jag mest åstundade. Följaktligen traskade jag iväg över fältet för att larma räddningskåren.

Visserligen är man bortskämd med att gotlänningen alltid räcker en hjälpande hand i nödens stund, men att det sker under sång – och vilken sång sen – är mera ovanligt. Dessutom är det unikt att över huvud taget höra en svensk sjunga under arbetet utan betalning.

Så småningom har jag blivit hemtam i den lummiga oasen vid Lauviken. Ritualen vid besöken är densamma; jag landar med bilen på gårdsplanen mellan uthuslängorna och huvudbyggnaden. Ragnar störtar ut, slår ihop sina knubbiga händer och kvittrar som en koltrast medan Märta hustrublygt trycker i fonden. Eftersom bilen redan observerats på huvudvägen, står min speciella nektar och ambrosia – hembryggt öl och hemstoppad konjakskorv – på bordet.

Epitetet ”den sjungande bonden från Lau” är kanske en smula missvisande. I Ragnars fall rör det sig inte om någon handplockad managerraritet utan om en alldeles vanlig präktig, hygglig gotländsk bonde som sjunger av hjärtans lust därför att han tycker om att leva. Existensialister göre sig inget besvär på den fronten. Märkliga människor, Märta och Ragnar; belåtna med tillvaron, med vädret, med omvärlden. Nästan museala.

Ragnar är född i Guffride och Märta kommer från Apse i det kärva Burs. Av Hallbjens, som gården kallas, fanns inte stort mer än en träddunge och en fallfärdig ladugård från begynnelsen. I det tätaste hörnet av ladan timrades första ”bostaden” av gamla logdörrar. Många vindar har blåst sedan dess, men numera silar ingen igenom väggarna i mangårdsbyggnaden.

Ladugården är ombyggd och rymmer åtta kor. En alldeles obegripligt otidsenlig förnöjsamhet har suddat ut de mörka spåren från gångna tider. Nej, nån dramatisk mollstämd minnesbild går inte att locka fram. Lättsammare folk får man leta efter. En smula svårkonverserade av den anledningen att alla glada hågkomster och hugskott måste accentueras med sångstumpar. Få minuter åt gången sitter Ragnar på stolen innan inspirationen rinner till och han måste upp och ta ton.

Rundnätt som moder jord om midjan med svångremmen i ekvatorialläge och ögonen lysande blå som skjortan markerar han takten med knubbiga armar, böljar fram sången med något av den taubska inlevelsen i rörelserna. Stämman är en utmärkt om än oskolad baryton.

”Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda, vänd dig från mig förrn jag tändes som en mila innan till – ”

Ja, nog brinner han alltid ! ! ”Har grannarna förståelse för att du brister ut i sång då och då?” ”Åja” säjer han. ”Tur att du hamnat på Gotland”, påpekar jag, ”en gotlänning låter sig inte förbluffas i första taget. Jag menar – det skulle vara annorlunda på en spårvagn i Stockholm till exempel!”. ”Jo det förstås”. Men till fastlandet eller rättare sagt Sverige har han aldrig tänkt sig. ”Inte ens om någon Adenby ”upptäckt” dej? Om du hade fått sjunga i folkparkerna? Gjort dig ett namn, tjänat pengar! Du skulle ha slagit Snoddas med flera hästlängder!” ”Nej inte ens då. För vem skulle ha mjölkat korna och tagit hand om djuren och gården? Inte Adenby i alla fall. Och hur skulle det gått för Märta?” Det där med Märta behöver han kanske minst undra över.

Under inkallelsetiden var det Märta som klarade gården. Hon är storvuxen och stark, jordbunden, praktisk och orädd. Har bättre hand med hästar än en karl. Som när hon skulle rida hem den nya hästen från Björke – en grållig bjässe med hovar som städ. Köpet drog ut på tiden och först vid midnatt kunde hon starta hemfärden. I ett präktigt åskväder jagade hon barbacka genom Trollskogen vid Buttle Hed, där enligt sägnen puken själv red omkring vid spöktimmen. En skräckslagen bilist, som var övertygad om att han såg en vålnad, försökte förgäves köra rätt igenom och tvingade hästen ner i diket.

Hon har mycket roligt åt den episoden.

Jo, nog kan hon handskas med hästar. Hennes register är brett. Som ung kuskade hon omkring med fiskkärra. Kuschade så mycket fisk att hon blev köttätare på kuppen. Och så har hon sålt hattar. När det inte fanns hattar på landsbygden. Hon beställde från Hemse, från Ebba Stenkvist. Det var en fin affär. Bättre än fisken.

Och nu! Vad sysslar hon vid sidan om? Vävning förstås. Handdukar, blusar, förkläden, klänningar och mattor.

Men det är Ragnar och sången vi skulle tala om. ”Har du sjungit offentligt nån gång?” ”Jodå, på en hel del bröllop. Och så på kransgillen!” ”Vad är kransgille för något?” ”Det är precis som det låter; ett gille där ungdomarna valde ut värdfolk till nästa gille genom att kasta kransar över dem. Det var gott om törstigt folk på de där kalasen. Och gott om kaffehalvor som blev genomskinligare och genomskinligare. Jag kommer ihåg en stackare som satt och stirrade i koppen och påstod att han ”sag flundrar ga pa buttn”. Det var inga nykterhetsmöten precis.” ”Och du sjunger fortfarande på festligheter här i trakten?” ”Jovars, det händer allt då och då.” ”Spelar du något instrument?” ”Fiol. Mest efter gehör. Det är svårt att få tag i noter.” Och så målar du dessutom?” ”Ett par hundra tavlor har jag väl åstadkommit. Det började med Titanics undergång.” ”Titanics undergång?” ”Jo, jag blev så tagen så jag så jag måste gripa till penseln.” ”Vilka motiv föredrar du?” ”Fiskebåtar och fiskebodar och hednagrå stränder, den gudomliga friden.” ”Gudomlig frid, ja. Går du i kyrkan?”

Han har gått förr, men inte nu mera. Inte sen en fastlandsarkitekt fyllde Laukatedralens härliga kyrkorum med smörgula pinnstolar. Märta har ingenstans att placera glasögonen, väskan och handskarna när hon skall resa sig och Ragnar får inte plats med kroppshyddan. Nu får man nöja sig med andakten i radio.

Otidsenlig som förnöjsamheten på den Hallbjenska gården är hushållningen. Vem har tid att brygga, baka, stoppa korv, spinna och väva nu för tiden? Märta har det. Tiden räcker märkvärdigt väl till. Arbetet räknas inte.

”Hur gör du den här konjakskorven, exempelvis? Och gotlandslimpan?” ”Ja, korven – det är enkelt. Hälften nöt och hälften fläsk, tärningar, kryddor och 1 del konjak till 3 kilo kött.” ”Och limpan?” ”Vet du hur man får ett surtråg?” ”Inte en aning!” ”Mjölk, vatten och ättika står tre fyra dagar i tråget. Syrligheten går in i träet, som sedan aldrig skall diskas. Till baket rör man ihop rågsikt och kokhett vatten. Klockan två på dagen slår jag degen.” ”Magisk timme?” ”Nä, men vi gör så. Nästa morgon vid femtiden knådas degen med sirap, pomerans och vetemjöl. Jäses till kl. 9, bakas upp, jäses igen. Bakas slutgiltigt kl. 10.” ”Så mycket arbete för en bit bröd. Arbete och tid!” ”Tid?”

Hon spärrar upp ögonen. Tidsbegreppet existerar inte och brödet är välsignelse och andakt. Det ligger uppskuret framför mig, brunt, saftigt och aromatiskt. Det hembryggda ölet lyser med honungsglans.

”Drick” säjer Ragnar. ”Drick för sången, för kärleken och framförallt för ödmjukheten. Nu måste vi sjunga! Märta, du sjunger med!”

Märta, den praktiska, ruskar bort realiteterna. Blicken i det breda, väderbitna vardagsansiktet lyser av beundran. Hennes Ragnar, konstnärssjälen, äventyret, skall sjunga på nytt. Och med tunn, spröd stämma faller hon in i sången, en liten smula orent och osäkert här och där. Ragnar rättar henne varligt. Han markerar takten med händerna..

”Afton, o hur skön.
I melodisk bön,
Sänker jag var jordisk smärta”.

Min älsklingssång.

Alice Timander

Nedan skall följa en lista på avfotograferade målningar av Ragnar Persson. Listan kommer att fyllas på allt efter hand.

Text: Stefan Haase 2012.

(Sidan uppdaterad: 2018-03-21)