1 Båtsmanshållet i det gotländska försvaret
När Gotland blivit svenskt efter freden i Brömsebro 1645, inlemmades gotlänningarna i den svenska försvarsorganisationen. Drottning Kristina beslöt året därefter att upplösa de två skyttekompanier som tidigare funnits på ön för att istället ersätta dessa med båtsmän för den svenska flottan. Beslutet innebar att man ur allmogen skulle rekrytera en båtsman per fyra hemman i socknarna. Båtsmännen skulle infinna sig för tjänstgöring i Stockholm. Men efterlevnaden till beslutet gick trögt och fortfarande 1652 hade inget manskap infunnit sig i huvudstaden trots ihärdiga försök från öns olika guvernörer. Rotebönderna vägrade helt enkelt, varför örlogskaptenen Holm skickades till ön för att socken för socken ”hålla stämma och rannsakning” med Gotlands bönder. Men inte heller under Karl X Gustafs krig mot Polen och Danmark lyckades man rekrytera några gotländska båtsmän till krigstjänst.
År 1685 hade dock båtsmanhållet på Gotland byggts ut, nu till 427 man, som fördelades på två kompanier, ett kompani för norra häradet med 220 man och ett för det södra, dit Lau hörde, med 207 man. Alla båtsmän sorterade nu under Karlskrona örlogsstation. De enskilda socknarna fick ansvaret för att rekrytera båtsmännen. Nya båtsmän från Gotland skulle till en början mönstra på i Slite, för att därifrån utgå i strid.
När det stora Nordiska kriget bröt ut år 1700 fick den svenska örlogsflottan en förstärkt roll. Karl XII påskyndade själv flottans upprustning i Karlskona för sina krigsäventyr. Det betydde också att hela den gotländska styrkan på 427 man sändes från Klintehamn till Karlskrona samma år. Men redan till hösten hade 163 man blivit hemförlovade på grund av sjukdom. Somliga deserterade men de flesta blev krigets offer i strid eller av sjukdom. Därför krävdes det under hela kriget påfyllnad av nya båtsmän. Mellan åren 1705 och 1707 inkallades ca 150 gotländska båtsmän per år för krigstjänst. Men manspillan var stor. År 1712 dog 51 båtsmän i själva kriget och 50 man av sjukdom och umbäranden under hemresan eller efter hemkomsten. När kriget slutade 1721 hade säkerligen flera hundra gotländska båtsmän fått sätta livet till.
För att åter bygga upp det svenska sjöförsvaret gjordes en generalmönstring 1724 så att man åter fick två fullt utbyggda kompanier på Gotland – lagom till det nya kriget mot Ryssland 1741. Hela svenska flottan omfattade då ca 5000 man.
Den värsta fienden var dock inte ryssen utan skeppssjukan som redan efter något år tog livet av 5348 båtsmän. Det krävdes alltså hela tiden nyrekrytering till flottan. Bara under ett enda år 1741/42 rekryterades 392 nya båtsmän på Gotland. Och när alla drängar hade tagit slut tvangs man att lotta ut båtsmän bland hemmansägarna i socknarna. Av de 40-tal gotländska bönder som på detta sätt utlottats var det många som aldrig återkom.
Under mitten av 1700-talet förekommer åtskilliga båtsmän med olika namn runt omkring på gårdarna i Lau. I husförhörslängderna finner man t ex namnen Tulpan, Smacka, Garde, Krejare, Kiäck, Hemmäng, Widing, Goks, Hammar, Bogs, Långfinger, och Biers. En del av dessa båtsmän tillhörde egentligen rotar i någon av grannsocknarna. Båtsmännen tycks ha vandrat runt mellan olika gårdar för sitt uppehälle. I församlingens in- och utflyttningslängder kan man se att åtskilliga drängar, pigor och båtsmän varje år flyttade mellan socknarna. I dessa längder dyker många båtsmansnamn upp som egentligen hör hemma i utsocknes rotar, såsom Fultupp, Bondarfve, Huggstock och Böndag.
Under 1700-talet fanns i hela riket 31 kompanier med totalt ca 6000 man. Krigen under hela 1700-talet krävde många offer och omsättningen på båtsmän var stor. Under krigsåren 1741-43 avled nära 30% av de från Gotland rekryterade båtsmännen, men de allra flesta av sjukdom och inte i strid. Men om möjligt var det ändå värre under det svensk-ryska kriget 1788-90 med alla sjöslag i östra Östersjön. Då krävdes ideliga nyrekryteringar av båtsmän, hela sex gånger. Under det s.k. ”Viborgska gatloppet” 1790 förlorades ca. 35% av den gotländska båtsmansstyrkan, sammanlagt ca 1000 gotländska män dog under hela detta krig. Många gotländska båtsmän hamnade också i rysk fångenskap, där många misshandlades och dog. Av alla sjömän som ändå kom tillbaka till Karlskrona dog ett hundratal på örlogsstationen där.
Hur många av alla båtsmän från Lau som blev offer för krigets fasor under 1700-talets andra hälft är svårt att veta eftersom de inte finns införda i församlingarnas böcker över döda.
2 Båtsmännen i Lau
”Kronu har sån förskräkklie stor inkåmstar, sum di såilar bårt till allt ann onödut lort, um di heldar lagäd så: att vör slapp ifran ti hald u laun båsmännar, sum aldri gär a grand nytte; u ifall di da int kan undvar dum, så kund di gänn laun dum själve.” /Fäi -Jakås fyst brevi, 1890, s.310/
För att försörja båtsmännen med sina familjer införde man rusthåll, s.k. roten. Roten skulle förse båtsmannen och hans familj med 4 tunnland odlingsbar mark, utsäde, årlig lön och kläder. Till att börja med var båtsmännen inhysta på socknens gårdar. En rote bestod av flera gårdar, på Gotland vanligtvis fyra. I Lau varierade dock antalet gårdar per rote med mellan två och sju stycken. Rotarna fick också ansvar för att uppföra båtsmansstugor. Från 1787 finns husbesiktningsrullor bevarade som skulle redovisa båtsmanstorpens befintliga tillstånd på Gotland. Rullorna visar att samtliga ordinarie roten och fördubblingsroten saknade byggningar i Lau. Det förordades att byggningar i sten skulle uppföras på socknens allmänning mot en årling avgift på åtta skilling specie till grundägaren. Båtsmanstorpen skulle också årligen förses med en tunna råg samt bränsle, betesmark och stängsel och ”alla rättigheter in natura”.
För båtsmantorpen fastställdes utförliga och detaljerade byggnadsregler 1840 för såväl manbyggnad som fähus och lada. Boningshuset skulle vara på stenfot och med invändigt mått på 8 gånger 11 alnar och vara indelat i storstuga, skafferi och förstuga med ugn. Huset väggar ovan stenfoten skulle uppmuras av kalksten, liksom spis, skorsten och bakugn. Alla väggar skulle rappas utvändigt och klistras invändigt och vitlimmas. Taket skulle täckas med falar.
Fähus skulle likaså uppföras i kalksten och vara 7 gånger 6 alnar med plats för djurens spiltor och ladan 9 gånger 6 alnar. Taken skulle täckas med falar, halm eller ag.
I Lau hade den avskedade soldaten Eric Larsson Granat från Småland genom kronan bosatt sig på det s.k. Granatska Nybygget 1:3. Granat kom från Småland och var född 1721. Denna Granat hade 1773 hos Länsstyrelsen ansökt om att få avstycka mark på socknens kronoallmänning på Laus Backar. Av den ansökan om uppodling som inlämnats framgick att 7 båtsmän och 4 inhyseshjon redan hade etablerat sig i området. Av landshövdingens beslut 1774 framgick att båtsmännen och inhyseshjonen skulle få sitta i orubbat bo, eftersom inga av hemmansägarna hade besvärat sig över dessa. Men nu skulle alla lägenheter/bosättningar som redan gjorts på backarna uppmätas och skattläggas.
Ägomarkerna uppmättes 1782-84. Enligt protokollet från dessa ska bl.a. följande avstyckningar varit planerade.
- För båtsman Goks. Två åkrar av lera, ör och klapper. Stuga av sten och fähus.
- För fördubblingsbåtsman Härfars, en åker av sten och ör.
- För båtsman Pehr Liten, en åker och tomt öde av ör och sten.
- För avskedade båtsmannen Pehr Kjortel en åker.
- För båtsmännen Anders Brakarl och Lars Glömsker, tomt och åker av ör.
- För båtsmannen Jacob Glömsker tomt och åker av ör och sten.
Varje båtsmansrote fick ett nummer och ett eget namn, ett namn som också kom att följa de antagna båtsmännen. Rotenamnet blev som ett efternamn för båtsmannen. Flera båtsmän med samma rotenamn kunde samtidigt finnas i socknen. Ibland var det säkert far och son. År 1692 fanns fem båtsmansrotar dokumenterade för Lau. Namnen på dessa rotar var
nr 8 Liffride – Hemming (Lau – Alskog)
nr 13 Krejare
nr 14 Smacka – Hammar
nr 15 Garde – Allin
nr 16 Käck.
Vid den nya roteringen 1787 fastställdes nya roteansvar. Tulpan kom att tillhöra Etelhem, Botels kom till Lye, medan Krejare, Smacka och Garde hamnade i Alskog. De fick då också nya nummer ; 134, 136, 127,128 resp 129. Roten Käck hamnade däremot i Stånga med numret 130.
Ytterligare fyra roten är bokförda på Lau under 1700-talets andra hälft, med tidigare socken noterat inom parentes.
nr 2 Härvede (Garda – Lau)
nr 3 Härfars (Burs – Lau)
nr 10 Tulpan – Lundin (Lye – Lau)
nr 12 Botels – Stråle (Etelhem – Lau)
Under 1700-talets krigsår gjordes en förstärkning av försvarsorganisationen. Då fick två rotar gemensamt ansvar för en s.k. fördubblingsrote. Sådana fördubblingsrotar i Lau var nr 2 (senare nr 26) Härvide och nr 3 (senare nr 27) Härfars. För Härvide rote ansvarade de ordinarie rotarna Glömsker och Liten samt ytterligare 8 gårdar från När. Härfars rote sorterade under rotarna Kjortel och Brakarl. Gårdarna Hallute och Hägdarve i När ingick i Kjortels rote och därmed också i fördubblingsroten Härfars.
Efter den nya ordinarie båtsmansroteringen 1823 nämns ytterligare en rote i Lau, med beteckningen 141 St Holmen.
3 1800-talets båtsmän i Lau
År 1787 fastställdes nya rotar för Lau socken med nya nummer och namn.
nr 115 Glömsker
nr 116 Liten
nr 117 Kiortel (senare Glans)
nr 118 Brakarl (senare Söderberg)
De är främst dem vi känner som 1800-talets båtsmän i Lau.
3.1 Roten 115 Glömsker
Husarve, Liffride, Botels, Gannor, Sunnankyke, Fie och Hallsarve
(Roten hade nr 4 år 1748 och nr 51 år 1807 och fr.o.m. 1835 nr 115.)
Huvudrote var Fie hemman.
Glömskers båtsmanstorp på 4 tunnland låg på vägen mot Nabben. Lars Ahlsten Glömsker bodde där i början på 1800-talet. Torpet lär ha flyttats 1863 och vid laga skiftet 1896 låg båtsmanstorpet söder om vägen mot Nybro väster om ån. Skiftet var då på 3 tunnland och 8,9 kappland.
Avståndet till Enges gästgivaregård i Burs står angivet till 1,3 mil.
Vid laga skiftet 1896 övergick skiftet, med ägobeteckningen H i skifteshandlingarna, till Jakob Nilsson Koparfve.
Båtmansstugan blev nedriven 1907.
Under 1700-talet fanns många båtsmän Glömsker, bland dem:
Nils Glömsker f. 1709, antagen 1735
Jakob Mattson Glömsker f.1735 d. 1798
Math. Jacob Glömsker f. 1762
Per Larsson Glömsker f. 1767
Rasmus Jacobsson Glömsker f.1780 d.1800
Nils Glömsker f.1781 d.1809 i Karlskrona
och Lars Glömsker (se Granatska avstyckningen 1787)
I 1800-talets båtsmansrullor hittar man följande båtsmän Glömsker under nedan angivna år
| 1807 | Lars Glömsker |
| 1837 | Lars Ahlsten Glömsker, f. 1803 (död i Karlskrona 1837) |
| 1838-52 | Lars Englund Glömsker |
| 1852-93 | Lars Peter Lauberg Glömsker, f. 29/5 1828 (alt. 28/1 1829) (den mest väldokumenterade Glömsker)Avsked på egen begäran 14/8 1893 (65 år) med vitsord sig redligt och utmärkt väl förhållitSignalement vid antagningen mörkblå ögon Varvsbåtsman 4/10 1875 |
3.2 Roten 116 Liten
Bönde och Hemmor
Roten låg ursprungligen, 1690 och framåt, i Alskog socken med nr 3.
Båtsmanstorpet var flyttat från Ala och 1861 upptogs mark på Böndes ägor. Fyra tunnland avstyckades. Vid laga skiftet 1896 avstyckades Litens båtsmanstorp om 3 tunnland och 16 kappland, ett markstycke söder om landsvägen innanför åslingan vid Bönde.
Avståndet till Enges gästgivaregård står angivet till 1,4 mil.
Huvudrote var Bönde.
Några av 1700-talets alla båtsmän Liten var
| 1690-1750 | Olof Liten (antagen 1720) Per Persson Liten f. 1759 Olof Persson Liten f. 1762 Christ. Persson Liten f.1768 |
| 1720 | Olof Liten f. 1681 |
| 1784 | Pehr Liten |
Efter Olof Liten och Pehr Liten hittar man i 1800-talets rullor följande båtsmän under roten Liten . Roten hade då fått nummer 116.
| 1838-54 | Mårten Alsten Liten f.1806, antagen 1833. Avskedad på grund av diskbråck 1854. |
| 1858 | Olof Peter Hallin Liten f.1835. Antagen 1858 men ogillas senare på grund av dövhet. Ersattes av Lars Jakob Liten f.1843 i Alskog |
| 1867- 97 |
Jakob Adrian Wedin Liten f. 1842 i Alskog. Gift 1868. Signalement Mörkblå ögon |
3.3 Roten 117 Kjortel, senare 117 Glans
Gannor, Koparve, Bjärges, Hallbjäns, Mattsarve
Roten hade nr 5 år 1748 och nr 53 år 1807 och fr.o.m. 1835 nr 117 nu med rotenamnet Glans.
Något läge för Kjortels båtsmanstorp är inte känt.
Huvudrote Bjärges
Båtsmän i rullorna var bl.a.
| 1713 | Elias Magnus Kjortel f. 1694 Pehr Mickelsson Kjortel f.1730 d. 1802 Thomas Kjortel f.1756 d.1803 |
| 1784 | Pehr Kjortel |
| 1807 | Pär Kjortel |
| 1828-54 | Johannes Edman Kjortel f. 1808. 1843 hade roten bytt namn från Kjortel till Glans |
| 1854-58 | Jakob Fagerberg Glans f. 1835 |
| 1858-93 |
Lars Georg Jakobsson Glans f. 1836. Gift 1859. Död 1918. Mantalsförd på Bjärges Signalement (1879) Blå ögon |
Nr 8. Båtsman Lars Glans båtsmanstorp 1904-06-28 Nr 593 MK
Här står Lars Georgius Jakobsson Glans, 68 år och hans hustru Anna Catarina född Bolin från Garde, 65 år. De är vardagsklädda med förkläden och vegakeps respektive duk.
3.4 Roten 118 Brakarl
Smiss, Gogs, Gumbalde, Snosarve, Botvide, Hallute, Häggdarve, Mårtens
Roten hade nr 6 år 1748 och nr 52 år 1807och nr 118 fr.o.m. 1835.
Av rotegårdarna ligger Hallute och Häggdarve i När medan Mårtens ligger i Garda.
Huvudrote var Botvide.
Då torpet på Botvide ansågs otjänligt flyttades båtsmannen Brakarls boställe till Mårtens i Garda 1859.
Under följande år förekommer båtsmän Brakarl i rullorna.
| 1720 | Matts Jakobsson Brakarl |
| 1800 | Carl …. Brakarl f.1769 Anders Andersson Brakarl f.1727 d. 1802 |
| 1755 | Lars Brakarl |
| 1784 | Anders Brakarl |
| 1807 | Anders Brakarl |
| 1823-46 | Olof Orre Brakarl f. 1793 |
| 1846-53 | Anders Olofsson Brakarl f. 1821 (Snosarve 1:10) |
| 1853-72 | Jakob Johan Larsson Brakarl (1863 kanonkommendör med arvode) |
| 1873-93 | Petter Edvard Söderberg Brakarl f.1849 i Garda |
Den siste båtsmannen i socknen var annars 114 Karl Sjöpilt som kvarstod i tjänsten ända till cirka 1908. Båtsmanshållet hade då för länge sedan upphört. Det upplöstes redan 1887, men de kvarvarande båtsmännen fick ännu behålla sin försörjning av resp rote. Sjöpilt hade flyttat till Kauparve från När efter skiftet 1897 och bosatt sig på Kauparve varifrån hans hustru Maria Elisabeth härstammade. Hans båtsmansrote som också försörjde honom tillhörde När socken.
Båtsmannen 114 Sjöpilt hette Karl Albert Karlsson och var född 1853 vid Dalbo och gift 1881 med ovan nämnda Maria Elisabeth Lyberg från Kauparve. Efter hustruns bortgång 1903 gifte Karl Sjöpilt om sig med änkefrun Josefina Jakobsson och flyttade till hennes boplats Kauparve 1:27.
Josefina Jakobsson omkom i en eldsvåda.
Inget av dessa två båtsmanstorp på Kauparve finns längre kvar.
4 Generalmönstringen i Lau 1811
Båtsmännen kom att kvarstå i det svenska sjöförsvaret under i princip hela 1800-talet. Men efter den ryska invasionen av Gotland 1808 och förlusten av Finland 1809 blev situationen en annan. År 1811 gjordes den s.k generalmönstringen på Gotland, där samtliga män i stridsdugligt skick skulle uttas till den gotländska beväringen. I fortsättningen skulle hela den manliga befolkningen delta i Gotlands försvar.
I Lau mönstrade 75 man till det 2:a korpralskapet av det 14:e Jägarkompaniet i åldrarna mellan 15 och 28 år. Av dessa utsågs en till korpral. Manskapet bestod av 73 jordbrukare och 2 sjömän. Vid mönstringen noterades att 9 st var försedda med litet gevär! Till det 18:e infanterikompaniet uttogs 35 man i åldrarna mellan 18 och 43 år. Förutom till dessa två kompanier mönstrade 11 man till 6:e likförarkompaniet i åldrarna mellan 29 och 48 år.
Av socknens befolkning på ca 400 kom alltså 121 man att tas ut till den gotländska beväringen vid generalmönstringen 1811. Denna mönstring blev också föregångaren till den allmänna värnplikten i Sverige.
Källor:
Det gotländska båtsmanhållet, 1647-1887. Kjell Olsson. 1993
Husförhörslängder och andra kyrkböcker
Text: Gunnar Mannervik 2016.
(Sidan uppdaterad: 2021-04-03)