Klockarsysslan

Klockarsysslan har funnits inom kyrkan sedan medeltiden. Under den katolska tiden var klockaren prästvigd och kunde då också ersätta prästen i församlingen. Efter reformationen behövde han dock inte längre vara prästvigd och hans uppgifter kom nu att regleras i 1571 års kyrkoordning. Där står det att ”Klockare skall vara ärlig, trogen, flitig, boklärd och kunna sjunga och skriva, så att han däruti kan undervisa församlingens ungdom”.

Med 1686 års kyrkolag blev klockaren en ämbetsman i kyrkan. Han skulle vara behjälplig vid all kyrkans verksamhet från barndop till begravningar. Han fick också det formella ansvaret för handhavandet av kyrkans handlingar och inventarier. I församlingens sociala arbete fick han också ansvar för att betjäna sjuka t. ex. med åderlåtning. Under senare tid låg också på hans lott att genomföra vaccinering av församlingsborna.

Att klockringningen var central framgår av namnet, men efter reformationen på 1500-talet fick klockaren också ansvaret att leda kyrkosången. När församlingen så småningom införskaffade en orgel i kyrkan blev det klockarens uppgift att spela på den. Efter 1686 skulle klockaren också hålla i skolundervisningen. Ofta blev han socknens ”skolmästare”, men det förekom också att klockare och skolmästare var helt skilda personer. Som klockare fick man dock bättre betalt. Klockarens årsarvode var under 1700-talet 24 mark mot skolmästararvodets 16 mark. Klockarens roll som skollärare upphävdes först med folkskolereformen 1842. Det hindrade inte att sambandet mellan sysslorna levde kvar ända in på 1900-talet. Klockaren skulle inte bara leda psalmsången, han fick också ofta rollen att vara organist i kyrkan. Inte sällan kombinerades rollerna som skollärare, klockare och organist. Så sent som 1950 utannonserades i Lau en folkskollärartjänst, där det uttrycktes som önskvärt att skolläraren också kunde tjänstgöra som organist i kyrkan.

Socknens klockare har under alla tider avlönats av kyrkan. Han skulle förses med ett eget boställe, mark och försörjning. Förr hade också klockaren ett betydligt större jordinnehav än under senare tid. Ägor tillhörigt klockaren kom sedan att minska i takt med att klockarens roll och anseende avtog. Vid skattläggningen 1701 hade klockaren i Lau 1 ½ tunnland åker omedelbart nordväst om kyrkan, den s.k. Stafgardsåkern (K182) och ytterligare 0,75 tld åkermark i Botels åker (K180) nära kyrkan. Dessutom tillkom ängesmark till 1 ½ manslätt i Mickeläng norr om kyrkan på lite större avstånd från klockarbostället.

 

 

Klockaregården hade 3 marklotter: Stafgardsåker K182, Åkerstycke i Botels åker K180 och änget K215 i Mickelsäng.
(Lantmäteristyrelsens arkiv, Skattläggningskartan 1752)

Ägostycket som ännu benämns Kluckarbjänn och ligger i sydost längs vägen mot När, vittnar om ett äldre och betydligt större markinnehav. I kyrkans inventarieförteckning från 1594 under den danska tiden anges ”Klocker Bien” omfatta hela 9 tunnland åker. Klocker Bien är danska för ordet Klockarbiten eller Klockarstycket. 1594 hade klockaren även ett stycke egen betesmark mellan Fie och kyrkan samt ett betesstycke mellan Anderse och Botels. I samband med 1800-talets skiftesreformer kom klockarjordarna att slutligen uppgå i prästgårdens mark, Lau Annex, eller införlivas med andra gårdars ägor.

Klockarbostället

Bilden visar Lau kyrka, ruinen efter kastalen och prästgården, samt Klockargården med sockenstuga från 1700-talet, det som senare blev fattighus. Foto: CE Lönngren 1894.

Klockargården ses här ovan ligga inklämd mellan Brudluckan till kyrkogården och ruinkullen efter den sammanbyggda kastalen och prästgården. Att man uppförde klockarens bostad just här, berodde troligen på att klockaren övertog den medeltida prästgården som bostad, då Lau och När slogs ihop till ett pastorat 1595 och prästen flyttade till Närs prästgård. Det fanns alltså en tradition att klockaren skulle bo just här. Han avlönades dessutom av kyrkan, så det var naturligt att han bodde på kyrkans mark. Klockargården nämns i kyrkans räkenskaper från 1688 – 1695, där det framgår att tiondet insamlades i nov/dec ”uti ” Klockarbyggnaden”. Det medeltida byggnadskomplexet förföll efter hand trots en del reparationsförsök och fram emot 1700-talets mitt rasade det samman.

1752 hade socknen en ny ung klockare, Pehr Pehrsson. Han var nygift och hade därtill en nyfödd dotter. Förmodligen ställdes nu krav på en bättre bostad. I samband med en biskopsvisitation 1753 framförde sockenmännen avsikten att ”bygga en ny Klockarstuga emedan den gamla är alldeles förfallen”. De tänkte sig att ”reparera farstugan i gamla stenbyggningen och därav göra en Klockarstuga”.

Lönngrens fotografi från 1894 visar en stor 1700-talsbyggnad i tidens parstugestil, av fotot att döma c:a 16 x 6,5 m. Klockarbostadens fönster placerades mot husets hörn, vilket är typisk för tiden, likaså det branta faltaket. Vi vet dock inte exakt vilket år huset byggdes.

Det här kan ha varit det första huset i sten i Lau efter medeltiden. Stenbyggandet i socknen började annars inte förrän på 1770-talet. Klockarbostaden med kök med härd och bakugn, samt vardagsstuga med kanske en kammare bakom, låg sannolikt åt det här hållet av den stora skorstenen att döma. Sockenstugan med den lilla skorstenen låg då i husets bortre halva. Detta rum kan också ha använts till skolsal. Det var vanligt att klockaren också hade skolundervisning och det kunde han ha i sockenstugan, i den mån han inte hade undervisning i hemmen för de barn, vars föräldrar bekostade detta. Det var brukligt att skolsal och sockenstuga/kommunalrum var samma rum. Markinnehavet innebär att klockaren hade djur och därmed en ladugård. Delar av den gamla prästgårdens ekonomibyggnader fanns kvar vid denna tid, de sista försvann inte förrän in på 1800-talet. En del byggnader använde ännu prästen på När, andra nyttjade flera gårdar i socknen gemensamt. Det är troligt att klockaren hade del i dessa byggnader. Dessa stod väster om ruinen, i den övre delen av Stavgardsakarn.

Klockarna

Båtel Eskilsson ( – 1744)

Vid 1700-talets början var Båtel Eskilsson klockare i Lau. Båtel Eskilsson var född 1708 i Lau, son till Eskil Rasmusson och Walborg Botelsdotter. Han gifte sig med Margareta Hansdotter 1738. Margareta var född 1692 och dotter till Hans Andersson Fie. På den tiden fanns förmodligen en klockarstuga vid eller i den gamla prästgården. Av kyrkoböckerna framgår nämligen att klockarparet födde en dotter Bohl Båtelsdotter i klockarstugan 1743. Fadern Båtel dog redan året därpå 1744 i en ålder av 36 år varefter klockaränkan Margareta gifte om sig med nye klockaren Pehr Grelsson (se nedan). Men redan 1752 var även dessa båda döda.

Den unga och föräldrarlösa klockardottern Bohl (Bodilla) gifte sig 1763 med Lars Matthisson, vilken senare tog namnet Ahlström. Själv var Lars Ahlström född i Lau i en båtmansstuga 1736 och var son till kronobåtsmannen Mattias Thomsson Garde och Anna Larsdotter. Bohl och Lars Ahlström bodde i en stuga vid kyrkan, till att börja med inhyses, förmodligen hos klockaren Pehr Pehrsson, som då var den nye klockaren.

 

I denna ”stuga vid kyrkan” fick de fyra barn:

1. Sonen Matthias Ahlström f.1764 som blev sjöman. Han gifte sig med Anna Greta Hansdotter från Sanda 1795. Deras bröllop stod i sockenstugan, vilket förmodligen var klockarstugan, varefter de flyttade till Visby.
2. Dottern Anna Ahlström f.1770, som lämnade Lau med en oäkta son Hans 1806.
3. Sonen Lars Ahlström f.1773. Han flyttade från ”Prestbohlets ägor” och blev först inhyst hos klockaren tillika skolmästaren Joachim Albom. Därefter gifte Lars sig 1806 med klockarens dotter Brita Cajsa Joachimsdotter f.1774.
4. Sonen Båtel Ahlström f.1778 blev sjöman och gifte sig med 1810 med Anna Maria Jacobsdotter Laugren.

Fadern Lars Ahlström dog 1793 efter 24 års sjukdom. Modern Bodilla (Bohl) blev på sin ålderdom inhyst fattighjon hos sonen Båtel till sin död 1816.

Pehr Grelsson (1745-49)

Klockaren Pehr Grelsson gifte sig i Lau 1745 med Margareta Hansdotter, den nyblivna klockaränkan. Han efterträdde då Båtel Eskilsson som gått bort året innan. Men liksom företrädaren gick även Pehr bort i unga år. Han dog vid 32 års ålder 1749, medan hustrun Margareta dog 1752, 60 år gammal.

Pehr Pehrsson (ca 1750 – -)

Vid prosten Langes visitation september 1750 påpekas att ”ingen klockare finnes eftersom förre klockaren Per Grelson är död”. Klockaren Pehr Pehrsson efterträdde med all säkerhet Pehr Grelsson, efter dennes bortgång 1749. Pehr Pehrsson var född på Lilla Bjerges 1727 av föräldrarna Pär Jacobsson och Catharina Nilsdotter. Han gifte sig första gången med Gertrud Jacobsdotter 1750. Pehr och Gertrud fick en dotter Margareta Pehrsdotter f.1752, som föddes i klockarstugan, vilket antyder att de hade flyttat in i klockarstugan vid kyrkan, som nu stod tom sedan även tidigare klockaränkan gått bort. Pehr Pehrssons hustru Gertrud dog 1785, varefter Pehr Pehrsson gifte om sig 1796 med den unga hustrun Cathrina Andersdotter. I vigselboken står det att Pehr Pehrsson ”bor numera inhyses egen stuga vid kyrkan, och har af efterträdande klockaren en liten del af lönen. Bröllopet stod i sockenstugan”. Cathrina dog emellertid redan 1798 vid bara 35 års ålder och kvar i klockarstugan vid kyrkan bodde förmodligen klockaren Pehr själv till sin död 1803.

Pehr Pehrsson Laustedt (- – 1783)

Pehr Pehrsson och Gertrud Jacobsdotter fick sonen Pehr 1754. Även om honom står det att han var född i klockarstugan. Sonen Pehr Pehrsson tog senare namnet Laustedt. Pehr Pehrsson Laustedt tog över klockarsysslan efter sin far och behöll den fram till 1783, då han flyttade till Hallute Grund, där han bodde med sin hustru Anna Jacobsdotter från Bomunds på När. Denna boplats Hallute Stenåker låg på Fie Leret och var belägen 150 m nordväst om nuvarande Ljunggrens Åkeri vid Fie. Här föddes en tredje generationens Pehr Pehrsson, Pehr Pehrsson Laustedt f. 1780, sedermera fördubblingsbåtsman i Wall..

Jacob Hansson (1783 – 1817)

Medan far och son Pehr Persson d.ä. och Pehr Pehrsson Laustedt ännu var i livet fick Lau en ny klockare. Det var Jacob Hansson som flyttade in från Skogs i Mästerby och gifte sig 1778 med Margareta Pehrsdotter, dottern till Pehr Pehrsson d.ä. Men då denna hustru dog barnlös redan 1785, 33 år gammal, gifte Jacob Hansson om sig på När med Sara Hansdotter från Gerum, 1787. Med henne fick Jacob Hansson sitt första barn 1789, Anna Brita (”Laudellmor”). Hon föddes på Klockargrund i Lau, nuvarande fastighet Kyrkäng.

Klockaren Jacob Hansson avlade formellt ämbetseden som klockare 1797 dvs innan svärfaderns död. Men han hade långt tidigare blivit antagen till klockare i församlingen och övertagit klockarsysslan när hustruns bror och klockare Pehr Pehrsson Laustedt flyttade ut från klockargården 1783.

Förmodligen flyttade Jacob Hansson aldrig in på klockargården vid kyrkan. Så när ”förre” svärfader och klockaren Pehr Pehrsson d.ä. gick bort 1803 stod huset kanske ledigt till den kommande klockaren, Lars Lauberg.

Jacob Hansson och Sara Hansdotter fick tre barn, Anna Brita f.1789, Hans f.1792 och Jacob f.1801. Familjen bodde på ”Klockargrund”, där dottern Anna Brita (Laudell) framlevde sitt liv. Klockaren Jacob Hansson dog 1812 och hustrun Sara året innan.

Lars Lauberg (1817 – 38)

Efter Jacob Hansson tillträdde Lars Lauberg som klockare och skolmästare. Han flyttade förmodligen in i gamla klockargården vid kyrkan med sin familj 1817. Lars Lauberg var född 1774 i Lau, men kom närmast inflyttad från Sjonhem. Han medförde en betydligt äldre öländsk hustru, Helena Johansdotter f.1745. Hustrun hade dessutom med sig en dotter Lisa Söderström f.1789 i Visby, och hennes ”oäkta” son Johan, född i Sjonhem 1814. Lisa Söderström dog redan 1820 och hennes mor klockarhustrun Helena året efter 1821.

Klockaren Lauberg gifte om sig 1821 med Anna Olofsdotter från Fide f.1797. Med henne fick han sex barn, varav fyra dog som spädbarn. Därutöver ingick Lisas son Johan (se ovan) som fosterbarn i familjen. Lauberg själv dog 1838. De tre kvarvarande barnen flyttade kort därefter hemifrån och lämnade änkan Anna Olofsdotter ensam kvar på klockargården.

Under 1840-talet beslutades att klockarbostaden tillika sockenstugan skulle nyttjas av barnmorskan (1840) och till skola (1841). Skolundervisningen bedrevs av skolmästaren Lars Ahlström som bodde i eget hus. En viss upprustning av huset skedde när man beslutade sätta in kakelugn i sockenstugan 1846/47.

Det förefaller sannolikt att socknen nu ville göra klockarbostället till ett fattighus.

Av sockenstämmoprotokollet (10/5 1840) framgår att skolmästarbyggnaden (klockaregården) även skulle begagnas till barnmorskan. I husförhörslängden 1837-47 är barnmorskan Anna Maria Palmqvist med man och ett barn förda på samma sida som familjen Lauberg under åren 1836-41.

Förutom Anna Lauberg blev möjligen sjömansänkan Anna Maria Ahlström (änkan efter Båtel Ahlström 1847) också boende på klockarbostället till sin död 1857. De är nämligen förda på samma sida i husförhörslängden. Anna Olofsdotter Lauberg levde som fattighjon på Annexen och dog 1874.

Enligt sockenstämmoprotokoll från 1847 tycks klockarbostadens rum även utgjort tillfällig och kortvarig bostad för Lars Larsson Kauparve med barnmorskans medgivande och för Anders Hemmor i sammanträdesrummet utan socknens tillåtelse. Vid sockenstämman 1859 beslöts att göra klockarbostället till ett fattighus. Det var nog att befästa den situation som redan rådde.

Varför man över huvud taget rev huset kan man undra, det verkar ha varit i gott skick om man ser på bilden. 1912 köpte Lau kommun ett av arbetartorpen uppe på Lau backar att användas till fattigstuga, se artikeln om fattigstugan.

Lars Ahlström (1838 – 64)

Laubergs efterträdare och nye klockare blev Lars Ahlström 1838. Han var född 1809 i skolmästarbostaden, son till Lars Ahlström (f.1773) och Brita Cajsa Joachimsdotter (f.1774). Hans morfar var skolmästaren Joachim Ahlbom och hans farmors far var klockaren Båthel Eskilsson. Joachim Ahlbom tycks aldrig själv ha tjänstgjort som klockare.

När Ahlström hade tillträtt tjänsten fick han av biskop Hallström ett särskilt beröm”för den skicklighet, med hvilken han anförer kyrkosången”.

1840 lovar Ahlström att aldrig ”någonsin inflytta uti eller för sin räkning begära reparation eller underhåll av skolmästarbyggnaden”, vilket torde vara det gamla klockarbostället. Det avsågs att begagnas till barnmorskan. Hon skulle också erhålla ett stycke jord på norra sidan av klockargården till vedplats mot en viss årlig ersättning på 2 riksdaler till Ahlström. Socknen påtog sig i gengäld att bidra med virke till Ahlströms eget skolmästarhus.

Ahlström kom att tjänstgöra som klockare och skolmästare tills den nya folkskolan infördes, då han även blev vald att tillträda tjänsten som Laus förste skollärare. Han gifte sig 1833 med Margareta Maria Laugren född i Lau 1813 och fick med henne tio barn mellan åren 1836 och 1858. Släkten Ahlström övertog fastigheten Bjärges 1:17 efter skolmästaren Albom. (Om släkten Ahlström finns att läsa i en separat artikel)

Jacob Vilhelm Mårtensson (1864 – 94)

När den förste seminarieutbildade folkskolläraren Jacob Vilhelm Mårtensson valdes till en tjänst i Lau 1864 uppkom frågan om det skulle avkrävas honom ett särskilt sångprov med tanke på hans tillträde som klockare i församlingen. Eftersom man hade hört hans fylliga stämma i kyrkan om söndagarna lät man den saken bero.

Den unge Mårtensson var född 1841 och kom från Lye. Han flyttade in i Lau redan i november 1864. Var han bodde innan den nya skolan blev färdig är oklart. 1866 gifte han sig med den blott 17-åriga Catharina Elisabeth Löf f.1849. Hon var dotter till Jacob Nilsson Löf och Magdalena Maria Hansdotter på Granatska Nybygget.

Varken Lars Ahlström eller Mårtensson tycks ha bott i den gamla klockarbostaden. Mårtensson flyttade in i den nya skolan, där han bodde till sin pension 1894. Hans hustru Catarina dog efter att ha fött sitt 13:e barn 1892. Mårtensson flyttade 1894 med fyra av sina hemmavarande barn och ny ung hustru Maria Olivia Elisa Vestergren (f.1866) från Alva till Catarinas gamla barndomshem på Granatska Nybygget 1:4.

 

Detta är skollärare Vilhelm Mårtensson med hustru Catarina och deras 10 levande barn vid fototillfället.
Övre raden fr v: Leonard, Vilhelm, Eodor, Hulda, Amalia.
Mellanraden fr v: Hjalmar, Catarina, Viktor, Vilhelm, Verner.
I knäna fr v: Ebba och Gustav.
Foto: 1889.

Sven August Runbäck (1895 – 96)

1895 valdes ölänningen August Runbäck att tillträda tjänsten som klockare och organist i Lau. Han hade goda betyg och var utbildad organist med tidigare tjänstgöring i Uppsala domkyrka. Sven August Runbäck var född 1869 i Gårdby, Kalmar län och inflyttade till Lau 1895. Han var gift 1894 med Julia Eleonora Nilsson f.1867 i Gårdby församling. I Runbäcks familj ingick även den 1-årige sonen Albert. Klockarfamiljens vistelse i Lau blev dock kortvarig. De flyttade redan året därpå 1896 till Skaraborgs län..

1900-talets klockare

Oskar Pettersson (1889-1933)

Oskar Pettersson efterträdde Mårtensson som klockare.

Oskar Pettersson,”Glansäs Åskar”, bodde på Annexen 1:2 och var son till båtsman Georgius Glans (f.1869, d.1933). Förutom klockartjänsten innehade han uppdraget som brevbärare på linjen mellan Lau och När. Som klockare var han verksam mellan åren 1889 och 1933.

Fotot är från den 4 augusti 1908. (M.Klintberg)

Arvid Persson (1933-48)

Efter Oskar Pettersson innehades klockartjänsten av Arvid Persson, Hallbjens. Han var även jordbrukare och byggmästare. Karl Gustav Loggin som visserligen var lärare och kantor under denna tid (1930-48) tycks däremot aldrig ha tjänstgjort som klockare.

Ingvar Olsson (1948 – 63)

Ingvar Olof Edvin Olsson var född 1920 vid Bjärges 2:1 (1:7). Han gifte sig med Ellen Maria Amalia Pettersson från Gumbalde 1:29 (1:7), där de bosatte sig. Ingvar drev ett mindre jordbruk vid sidan om klockaryrket. Arbetet som klockare omfattade många sysslor och göromål.

Hustrun Ellen var ofta delaktig i arbetet, såsom med vård av textilier och inventarier i kyrkan, och städning av kyrkorummet. Varje sommar hjälptes hela familjen Olsson åt att skura kyrkans golv. Men då fick de även hjälp av andra personer från socknen. Dessa städdagar upplevdes som lite spännande berättar en av döttrarna. Gräsklippning och övrig skötsel tillhörde även klockarens ansvar.

Klockringning utfördes i samband med gudstjänst och andra förrättningar i kyrkan. Aftonringning utfördes varje onsdag- och lördagskväll. Att kimba, dvs att slå med stenar på kyrkklockan, är en sed som härrör från en tid när Gotland var danskt. Varje klockare kunde lägga sig till med sin egen speciella ”melodi”. Kimbning hade Ingvar lärt sig av förre klockaren i Gothem. Kimbade gjorde man helgdagsaftnar såsom exempelvis midsommarafton och julafton, i Lau efter ett visst schema med omväxlande kimbning och klockringning. Dessutom kimbades det av tradition vid bröllop.

Kläppning eller klämtning gjordes vid dödsfall av sockenbo. (se nedan)

Anne-Marie Olsson Storm,Gumbalde, kimbar i klocktornet på nyårsafton 2009

När kung Gustav V dog 1950 ringdes kungsringning i landets alla kyrkklockor mellan klockan 12 och 12.30. Då byttes järnkläppen ut mot en klubba tillverkad av trä. Det dovare och mjukare ljudet av träklubban visade vördnad för konungen som avlidit. Vid ringning i samband med kungliga begravningar skickades en liten klockformad ”budklubba” runt mellan socknens gårdar för att ”meddela turordningen för ringnings utförande”. Klubban finns bevarad i kyrkans sakristia och är försedd med en etikett med texten ”Ringning med anledning av H.M.Gustav V död den 29 nov. 1950”.

Klubban är dock av äldre datum och har på undersidan signeringen: ”I.W.M. 1891”, vilket borde vara initialerna för Laus förste folkskollärare, tillika klockare, Jacob Wilhelm Mårtensson (1864 – 94) (se ovan).

Ingvar Olsson ansåg att Fäi-Jakå, Jakob Karlsson från Fie, borde få en minnessten på sin grav. Tillsammans med ytterligare några män från socknen ombesörjde de så att Lau bekostade en gravsten till Fäi-Jakå. (Se artikeln om Fäi-Jakå.)

Under Ingvars tid som klockare utfördes den stora och omfattande renoveringen av kyrkan, vilken leddes av arkitekt Åke Porne. Arbetet stod klart och nyinvigningen av kyrkan gjordes 1960.

Helmer Larsson (1963-66)

Helmer Larsson var född vid Folke i När 1904 och var också yrkesverksam som jordbruksarbetare och byggnadsarbetare i samma socken. Efter några år i Visby på 50-talet flyttade Helmer till Lau där han var verksam som klockare mellan 1963 och 1966. När han gifte sig med fribaptisten Tora Danielsson vid Bjärges 1:4 slutade han med kyrkans klockarsyssla. Helmer dog 1993.

Axel Svahn (1966-91)

Efterträdaren till Helmer Larsson på klockartjänsten var Axel Ludvig Svahn från När. Axel, som var född i Stockholm 1922, kom som fosterbarn 1930 till Matilda Jacobsson (1896-1947) som var ensamstående kvinna vid Hallute på När. I hushållet ingick dock även Matildas far Nils Jacobsson (1865-1950), som var hjorterian med all den stränga religiositet det innebar.

I hushållet fanns tidigare en fosterson från Visby, Karl Gustaf f.1909. När denne så småningom vuxne Karl Gustaf efter andra giftet blev änkling tog Matilda hand om två av Karl Gustafs tre barn som fosterbarn, Paul och Torsten.

Axel som var baptist lärde känna Karin Johansson 1927 från Näs baptistförsamling. Den 18-åriga Karin flyttade till det stora hushållet i Hallute på När, där hon fick ta hand om Axels svårt cancersjuke fostermor Matilda under hennes sista levnadsår. Dessutom blev hon husmor för Matildas gamle far Nils och de två fosterpojkarna Paul och Torsten, 8 resp 10 år gamla.

Axel och Karin gifte sig 1946 och fick en dotter Sylvia Karin Elisabeth (f.1951), numera boende i Etelhem.

Innan Axel blev klockare 1966 hade han arbetat med tillverkningen av smördrittlar på mejeriet. När smördrittlarna ersattes av smörpaket i pappkartonger blev Axel arbetslös efter att under fyra år ha tillverkat 10 000 st smördrittlar. I sökandet efter arbete blev han tipsad av klockaren i När om att klockartjänsten i Lau var utlyst. Med viss tvekan sökte han tjänsten, men redan efter några söndagar kände han sig mycket välkomnad och hemmastadd i Lau. Han trivdes under alla år bra med tjänsten även om det var en bit att ta sig till kyrkan. Han tog sig med moped från Hallute till Lau kyrka utom när vädret var alltför dåligt. Då fick han ta taxi. Förutom ansvaret vid gudstjänsterna klippte Axel gräs, hackade grusgångar och skötte annat yttre underhåll. Axels hustru Karin berättade om den gång koppartaket höll på att blåsa av kyrkans gavel. Då var kyrkvärden Sigvard Lundin, Snausarve, uppe på taket och spikade fast plåten. Axel beslöt att ringa efter David Ahlqvist, Ardre, för att be honom filma det äventyrliga arbetet. Om filminspelning blev av är dock högst osäkert.

Axel uppskattade särskilt jultraditionerna i Lau församling. När det var dags att hugga gran till kyrkans utsmyckning var det sed att kyrkvärdarna och klockaren med familjer blev bjudna på mat och dryck både före och efter granens hämtande. Det blev en heldagsaktivitet med mycket festande. Den traditionen hölls levande även under Evy Larssons tid som klockare (se nedan). Någon sådan tradition visste inte Axel av hemifrån När.

Axel fick även vara med om en TV-inspelning för SVT, när de spelade in en helgmålsringning från Lau kyrka. Vid det tillfället fick de ta emot hela TV-teamet i sitt hem. I teamet ingick Ingvar Rohr som 1985 kom ut med en bok om Gotlands kyrkklockor och ringningsseder.

Under de 25 år som Axel arbetade som klockare grävde han ett 100-tal gravar för hand. Han fick också uppleva bytet av kyrkklocka. Den gamla kyrkklockan sprack 1973 och fick lagas men sprack på nytt 1978 och måste då ersättas av en ny gjuten klocka på 175 kg. Den gamla spruckna klockan från 1400-talet finns nu uppställd längst ner vid den västra väggen i Lau kyrka.

Foto: Gunnar Mannervik, 2013

Evy Larsson (1991 – 1999)

När Axel Svahn slutade som klockare tillfrågade Nils Huhta, komministern i Burs pastorat, Evy Larsson om hon ville tillträda tjänsten som klockare. Hon blev därmed den förste kvinnliga klockaren i Lau. Det var en tung och ansvarsfull syssla. Med gravgrävandet som då ännu skedde för hand fick hon hjälp av sin man Allan och delvis Ivar Larsson, Fie. Som klockare ingick även ansvaret för kyrkogårdens skötsel och tillsyn av gravstenarna så att inga riskerade att välta.

Till klockarsysslan hörde fortfarande att tillse kyrkans inventarier, putsa kyrksilver, tvätta textilier och bistå kyrkoherden vid nattvardsgång mm. Under arbetet med inventarierna hittade Evy en ljuskrona i mässing i kyrkans gömmor. Ljuskronan med sin ovanliga utformning är från 1800-talet. Den putsade Evy upp och numera hänger den i kyrkans kor framför altaret efter den senaste kyrkorestaureringen 2005.

Kimbningen utfördes under Evys tid av Bernt Hallgren, Sunnkyrke, med Allan Larsson Kyrkäng som medhjälpare. Bernt Hallgren hade lärt sig kimba av förre klockaren Ingvar Olsson. Slaget med stenar på kyrkklockan skulle ske i en bestämd rytm, så det lät som när en häst travar. Kimbningen i kyrkklockan sker fortfarande vid nyår och på midsommarafton samt vid andra speciella tillfällen såsom bröllop. Bland de i församlingen som håller kimbningstraditionen levande i kyrkan idag är Anne-Marie Olsson Storm, dotter till tidigare klockaren Ingvar Olsson.

På Evys tid skedde ännu all klockringning för hand. Numera görs det som regel bara i samband med själaringning, dvs när någon i församlingen har avlidit. Då ersätts normal ringning med kläppning, vilket innebär enstaka manuella klockslag, åtskilda med paus i 15-20 sekunder. Antalet kläppningar anger den uppnådda åldern för den avlidne.

Evy och Allan bodde på Kyrkänge, Allans barndomshem, en fastighet där den tidigare nämnde klockaren Jacob Hansson bott.

Viola Eneqvist (1999 – 2006 )

Viola Eneqvist som övertog klockarsysslan efter Evy Larsson var den siste klockaren som grävde gravar för hand. Det gjorde hon ända in på 2000-talet. Hon tyckte att det gick an att gräva i den lätta sanden på När, i Lau var det värre med närheten till berget. Under Violas tid infördes också den automatiska klockringningen i kyrkan.

Sammanslagningen till ett större pastorat 2006:

När-Lau församling sammanslogs 2006 till ett större pastorat tillsammans med de sammanslagna församlingarna i Stånga och Burs. Då blev också klockarsysslan delvis gemensam.

Bo Jacobsson (2006 – 2013)

Bo Jacobsson som redan tidigare var klockare i Burs fick då även ansvaret för klockarsysslan i Lau.

Petra Appelqvist (2013 – 2017)

Petra Appelqvist efterträdde Bo Jacobsson 2013 när tjänsten lystes ut. Hon är född 1974 i Hamra men numera boende i Stånga. Petra har bakom sig en gedigen trädgårdsutbildning och erfarenhet av gårdsbutik. Numera har hon återvänt till trädgårdsarbete, denna gång vid Vamlingbo Prästgård.

Under hennes tid som klockare fick hon år 2015 vid gravgrävning väster om kyrkan uppleva hur man hittade en väldig sten en halvmeter under markytan. Stenen förmodar man är en hörnsten till det under medeltiden planerade kyrktornet. Den ligger nu utlagd strax norr om kyrkogårdsmuren. Ytterligare stora stenar i gravhålet ledde till att den anvisade gravplatsen fick flyttas 50 cm närmare kyrkan.

Förmodat fundament till ett planerat tornbygge vid kyrka. Foto: Gunnar Mannervik, 2015

Kjell Arvidsson (2017 – )

Kjell Arvidsson tillträdde den utlysta tjänsten som klockare i början av 2017. Han bor på sin fädernegård Gläves i Burs där han föddes 1967. Efter ett antal år i Stockholm som bl.a. IT-tekniker återvände han 2011 till Gotland och hade en tid ett stubbfräsningsföretag här innan han blev klockare.

Det är svårt att ens med maskin att uppnå föreskrivet gravdjup. Under senare år har all gravgrävning skett maskinellt med en mindre grävare. Tidigare utfördes grävningen av Per Söderlund, Garda. Men från och med 2019 ska gravgrävningen utföras av företaget Stånga Trädgård.

 

Kjell Arvidsson vid kläppning i kyrkklockan. Foto: Gunnar Mannervik, 2019.

Text: Gunnar Mannervik 2019.

(Sidan uppdaterad: 2021-04-04)