”Nu fastnar det en fågel!”

Om bottensnaror och jakt på sjöfågel i Lau.

När ett vedträ sprakade till i spisen brukade min morfar säga: ”Nu fastnar det en fågel!”. Så berättade Edit Hallgren (1918-1998) från Botvide i Lau. Edits morfar, Sven Mattisson (1862-1955) i Bjärges, satt hemma i stugvärmen och tänkte på sina snaror ute i Lausviken. Dykänder av olika arter var ett välkommet bidrag till hushållet och jakt på sjöfågel med bottensnaror bedrevs i socknen sedan urminnes tid. Fångstsnaror noteras ofta i äldre bouppteckningar och än idag kan man i uthus och bodar träffa på de redskap som användes vid snarningen.

Den vida och grunda Lausviken med sina stora flockar av rastande dykänder är en idealisk miljö för jakt på sjöfågel med hjälp av bottensnaror. Jaktmetoden var länge vanlig längs med hela Gotlands östra kust men under 1900-talet bedrevs den blott i Lausviken, Valleviken och Fårösundet. Att den särskilt förknippas med Lau är Mathias Klintbergs förtjänst. I sin stora kartläggning av socknens seder och bruk uppmärksammade han också bottensnarningen. Sina rön samlade han i ett manuskript skrivet på laumål, Fångstredskap och deras tillverkning m. m., beledsagat av teckningar och egna fotografier. Bilderna där Botls Lars (Lars Hansson, 1869-1930) och Smissfar (Kristian Kristiansson, 1844-1918) visar snarornas tillverkning har återgivits i många sammanhang. Särskilt flitigt reproducerad är en arrangerad bild från sommaren 1904 där Halsrä Vilhelm u Oskar (Vilhelm, 1884-1969, och Oskar, 1886-1974, Karlsson) ”gar ste me snarår”.

Bröderna Vilhelm Karlsson (1884-1969) och Oskar Karlsson (1886-1974) båda Hallsarve 1:27 (1:11) demonstrerar sina snarstockar. Foto: Mathias Klintberg 1904, hans bildtext: Vör gar ste me snarår, Halsrä Vilhelm u Oskar

Bottensnarorna bestod av en 18 meter lång flätad rev, ”snarraiv”, av hästtagel på vilken ca 200 ”smasnarår” fästats. Svanstagel ansågs bäst och för att få tagelhåret tillräckligt långt brukade man slå en knut på hästens svans. Enligt Fäi-Jakå, som i sina brev till Klintberg ofta uppmärksammade bottensnarningen, gav russen det bästa taglet. I början och på mitten av reven fanns kraftigare snaror avsedda för sänkstenar. Reven med sina sten- och småsnaror kallades för ett snarstycke, ”snarstyckä”. Ett dussin sådana stycken träddes på en halvmeterlång trärulle, ”snarstuckän”, på vilken ett bärtåg var fästat. Så anordnade bars fångstsnarorna till stranden, vanligtvis av två män med vardera två stockar.

Att förbereda taglet och sedan tvinna det till rev och snaror av olika grovlek var ett förfinat hantverk, oftast utfört av gårdarnas gubbar. En van och flitig flätare klarade ett snarstycke på en arbetsdag. Taglet sorterades efter längder och varje längd hade sin funktion i systemet, som markering utnyttjades även taglets växlande kulör. Till snarreven användes svart tagel medan stensnarorna tillverkades av ljusare tagel, då visste man vid utläggningen var sänkstenarna skulle fästas. Snarrevens flätning fixerades genom dubbelknutar på ändarna. Genom dubbelknutar på givna avstånd skapades också småsnarornas öglor. För att inte snarorna skulle kunna förväxlas i den vida Lausviken märktes snarorna med ett snarmärke, tillverkat av bly, horn, ekträ eller läder. Där skar ägaren in namn eller bomärke.

 

Kristian Kristiansson (1844-1918) på Smiss 1:3 snor ihop två tåtar till snarreven. Barnbarnen Ivar (1908-1964) och Verner (1911-2008) Karlsson ser på. Foto: Mathias Klintberg 1915, hans bildtext: Smissfar Krisjan Krisjansson snor ihop täu tatar.

Väl till sjöss måste de tolv snarstyckena knytas ihop, ”tägläs”, varpå de kastades på minst tre famnars djup, alltså dryga fem meter. Vakare användes inte, för att fastställa kastplatsen utnyttjades ensmärken, ”laidä”, på land. Vid goda bottenförhållanden kunde man kasta på rak linje men ofta roddes båten i en båge. För att inte olika ägares snaror skulle hamna över varandra var ofta flera båtar ute samtidigt, då kunde man lättare hålla ordning på utläggningen. Det var alltid viktigt att agera tyst och försiktigt, annars skrämdes fågeln bort. Snarorna låg vanligen ute i två-tre dygn, tiden avgjordes mycket av vädret. För att dra upp snarorna användes en dragg, tillverkad av en furutopp med några kvistar kvarsittande i toppen, en ”snarkrabbä”. Allt eftersom snarstyckena drogs upp så togs sänkstenarna av och den fångade sjöfågeln lösgjordes från småsnarorna.

Lars Hansson (1869-1930) vid Botels 1:2 taglar (knyter ihop) snarorna. Foto: Mathias Klintberg 1916, hans bildtext: Botls Lars, täläningi.

Dykänder samlas gärna i stora flockar, men oftast var art för sig. Förekomsten av olika arter växlar mycket över tid. Som jaktbyten nämner Klintberg småskrake (”ard”), storskrake (”golskragä”), lom, knipa (hona, ”nättling”), pränta (”präntå”), svärta (”svört”), bergand (”veling”) och knipa (hanne, ”väitpenning”). Under årtiondena kring sekelskiftet 1900 övervintrade bergand och alfågel i tusental kring Laus holmar. Fäi-Jakå skrivet i ett brev 1923 att det på senaste åren ”blitt oskaplit fullt av veling hjär i Lausväiki” medan ”väitpenning”, som var vanlig förr, nu nästan försvunnit. Den senare fångades tidigare med stor framgång i havsisens vakar och vindbrunnar, ”en tjugå till femti stycken i någle styckar snaror”.

Sjöfågel var ett uppskattat inslag på matbordet. Det finns uppgifter om att fågel som snarades på vintern röktes eller saltades ner i tunnor för att användas som sommarmat. Fäi-Jakå ansåg att sjöfågel ”jär go´ ti jete”, det blev en bra soppa på dem, men han fann det lite motbjudande att de var kvävda och självdöda. En eftertraktad biprodukt vid fågelfångsten var fjäderdun för bolstrar och kuddar. Dunet såldes ofta till dem som skulle sätta bo. För ett kilo dun krävdes ungefär 25 fåglar.

Efterhand fick bottensnarad sjöfågel allt mindre betydelse som födoämne. Fiskaren Gunnar Jakobsson (1896-1973) i Kauparve menade att i hans ungdom på 1910-talet hade snarningen blivit mera en sport än ett livsnödvändigt näringsfång. Möjligen skedde ett uppsving under första världskrigets försörjningskris med dess hårda köttransonering. Fäi-Jakå ansåg i sitt brev 1923 att några hundra, kanske tusen, sjöfåglar togs i Lausviken under vintern, mestadels ”velingar”. Då användes också flundrenät för att fånga sjöfågel, det kunde vara väl så effektivt som att använda snaror men näten drog redan då på sig ”släkå u lort”.

Jakt med finare snaror och giller förbjöds redan på 1860-talet men den lagstiftningen tillämpades inte i Lau. Det var också oklart om bestämmelserna avsåg jakt med snaror på sjöbotten, det uttalade syftet när lagen tillkom var att skydda skogsfågel. Efter hand skärptes dock lagstiftningen. Genom en stadga 1927 om ”jakt och fridlysning av vissa djurarter” skyddades bl a ”velingarna”.

I äldre tid var jakten på sjöfågel lika fri som det strandnära fisket med ryssjor, not och nät. Strandägarna bevakade inte sina rättigheter. Detta synsätt ändrades under 1800-talets sista decennier, alltfler strandägare blev då medvetna om de ekonomiska aspekterna och fann det angeläget att skydda sin egendom. Det blev därför många tvister mellan fiskare i Lau och markägarna, särskilt med ”Holmbolaget”, den sammanslutning av lantbrukare i Alskog som ägde Laus holmar. De senare beslöt redan 1880 att arrendera ut jakträtten kring holmarna. Även kring ”Nöiu” blev det tvister och strandägarna lät där arrendera ut sina fiskevatten.

En av jakträttsinnehavarna, hovrättsnotarien Fredrik Åberg (1878-1955) på Ljugarn, inköpte efter laga skiftet Gräs- och Skarpholmarna och behöll samtidigt sitt arrende på jakt- och fiskerätten kring Storholmen. Han var också delägare i ”Holmbolaget” och ordförande i dess styrelse. Gräs- och Skarpholmarna lät han dock från 1931 freda från betning, jakt och – inte minst – äggplundring. Åberg anställde fiskaren Gunnar Jakobsson i Kauparve som tillsyningsman över holmarna. De traditionella friheter som gjort såväl strandfiske som bottensnarning möjlig för alla blev genom denna utveckling alltmer kringskurna.

Att en ny tid inträtt blev fyra laubor på ett handfast sätt medvetna om vintern 1932. Vilhelm och Oskar Karlsson i Hallsarve, deras granne Hugo Tomsson (1904-1992) och Oskar Jakobsson (1889-1970) från Hemmor möttes då på stranden av en lagens väktare sedan de på traditionellt sätt kastat sina snaror. De var som framgått erfarna fångstmän, bröderna i Hallsarve hade demonstrerat sina snarstockar inför Klintbergs kamera redan 1904. Efter utredning av landsfiskalen i Hemse blev det åtal och rättegång inför Gotlands södra häradsrätt. Alla fyra dömdes till vardera 25 dagsböter à 1 krona för brott mot just stadgan från 1927 om ”jakt och fridlysning av vissa djurslag”. Ingripandet var inte polismyndighetens eget initiativ, bakom anmälan stod Gotlands Skarpskytte och Jägaregille, som man kan förmoda agerade å Fredrik Åbergs vägnar. Sedan dom fallit i målet var det troligen slut med snarjakt på sjöfågel i Lausviken. ”Efter det så slutade jag med att kasta snaror”, har en laubo sagt, ”för man hade väl fått plikta mer, om man åkt fast en gång till”. En månghundraårig tradition hade nått vägs ände.

Fler bilder kring bottensnarorna finns i Lau bildarkiv på lau.se. Klicka på bildnumret (länk till resp. bild i bildarkivet) a4-012, a04-018, a21-005, a21-006, a21-007 eller gå in på Lau bildarkiv och skriv in önskat bildnummer i sökmenyn (sökruta Bild).

Källor

Brottmålsdiarium (1925-1934, CVIa:1) och åtalsdiarium (1925-1936, CVIb:1) i Hemse landsfiskalsdistrikts arkiv, Visby landsarkiv.

Dombok (vårtinget 1932, AI:61) i Gotlands södra häradsrätts arkiv, Visby landsarkiv.

Bo Hallin, Den ljusa udden: Ljugarn under 100 år (1991).

Sven Gunnar Hedin, Gotländska bottensnaror (Svenska landsmål och svenskt folkliv 1962, s 49-68).

Jakob Karlsson, Snaror u not (Fran gard u gaimald: dikt u verklihait pa gutamål, 1979, s 57-64).

Mathias Klintberg, Fångstredskap och deras tillverkning, manuskript nr 109, 1918-1927. (manuskriptet utg av Svante Hedin 1983 under titeln Fångst och fiske. Originalet, en bunden volym i folio om 170 textsidor, tidigare tillgängligt i Landsarkivet i Visby men senare bortfört till okänd plats.)

Arvid Ohlsson, Ett besök på Lausholmar (dens, Från gotländska marker, 1944, s 64-72).

Text: Andreas Tjerneld 2018

(Sidan uppdaterad: 2021-04-03)