Nationalbeväringen på Gotland 1811

I spåren av den ryska ockupationen av Gotland under general Bodiscos ledning 1808 inleddes något som blev början till en svensk värnplikt. Starten blev den generalmönstring under januari till mars 1811 för att bygga upp den gotländska beväringen. I Generalförslaget avsågs att kalla 6781 man till mönstringen. Slutligen utvaldes tjugo infanterikompanier (ca 3000 man), 16 jägarkompanier (ca 2500 man), 7 likförarkompanier (ca 1000 man) och 2 artillerikompanier (262 man) på ön.

I Lau mönstrades 36 man i åldrarna 15-28 år för det 14:e jägarkompaniet om 150 man fördelade på det andra och tredje korporalskapet. Av dessa 36 var en korpral och 9 ur manskapet försedda med ”litet gevär”. Två var sjömän, de övriga jordbrukare.

För infanterikompaniet togs 35 man ut, varav två korpraler till det första och andra korporalskapet i det 18:e kompaniet om sammanlagt 151 man. Den äldste infanteristen var 43 år och den yngste bara 18 år.

För det sjätte likförarekompaniet på 94 man mönstrade 11 från Lau mellan 29 och 48 år. Bland likförarna fanns anmärkningar om att Erik Granat (f.1768) hade fel i ena handen och att Lars Ahlström (f.1777) var halt.

1810 fanns 186 personer av manligt kön i Lau socknen. Av dessa kom alltså sammanlagt 82 att tillhöra det svenska försvaret innan vi ännu hade infört allmän värnplikt i Sverige. Året därefter, 1812, infördes den allmänna beväringsinrättningen i landet, genom vilken även övriga svenska män mellan 21 och 25 år skulle få en 12 dagar lång militär utbildning.

Närs kompani av Södra bataljonen

Manskapet från Lau ingick i Närs kompani som tillhörde Södra bataljonen. Närs kompani omfattade socknarna När och Lau. Från 1821 höll kompaniet sina exercisövningar på Öndarfve rum nära Pilgårds i När. En skjutbana kom också att inrättas vid Närshamn. Ännu vid 1800-talets mitt var vapnen cylinderborrade mynningsladdare med grovkalibrig ammunition. För varje skott krävdes hela 16 handgrepp, s.k. tempo, för att genomföra laddning av vapnet. Det kunde ta flera minuter. Räckvidden var kort och skjutbanorna var begränsade till 80 aln, ca 48 m. När de första bakladdade gevären med räfflade pipor kom vid 1800-talets slut blev skjutsäkerheten betydligt bättre. Med det mer finkalibriga vapnet, modell -89, blev räckvidden upp till 1000 m. Övningsskjutningarna kunde nu ske på en 200 meters skjutbana.

Till att börja med hade skytterörelsen militära och fosterländska former men efter 1880 omvandlades skarpskytteföreningarna till civila skytteförbund.

Lau Skytteförening och den frivilliga skytterörelsen

Grunden för en frivillig skytterörelse var ändå lagd genom det militära försvaret. Under 1800-talets mitt utvecklade sig sedan skytterörelsen till en verklig folkrörelse i landet. Myndigheterna anlade skjutbanor och övningsplatser och skytteintresserade män bildade skytteföreningar. 1864 fanns det hela 239 skarpskytteföreningar med 33 500 medlemmar i Sverige. Fem skyttegillen på Gotland bildade 1893 Gotlands Skytteförbund.

I Lau bildades Lau skytteförening 1896. Tongivande vid föreningens bildande var folkskolläraren Johan Söderdahl, som blev föreningens förste ordförande. Vice ordförande blev skolläraren i När Otto Nordström. För skyttarna angavs även deras värnpliktsförhållande och om de tillhörde Landstormen, dvs en sorts civilförsvar som fanns i Sverige mellan 1885 och 1942.

Den första skjutbanan i Lau förlades norr om Lau Käldu med backen mittför nuvarande vägen till skjutbanan som kulfång. Man sköt alltså på den tiden tvärs över vägen under en tid då vägen var enskild och inga bilar fanns i Lau. Skytteföreningen var gemensam för När och Lau. När hade kvar sin gamla skjutbana vid Närshamn. Varje höst hölls prisskjutning varannan gång i Lau och varannan gång i När.

Styrelsens första uppgift 1896 var att skaffa ammunition. Det beslöts att inköpa 10 kg krut, 400 hylsor, 2000 tändhattar, 2000 kulor, 1 kulansättare och ett krutmått samt 10 skottavlor av papper. Nils Petter Pährsson, Huxl-Pelle kallad, som bodde vid Backvägen vidtalades att sköta laddningen av patronerna. De äldre beväringarna hade gevär hemma av Remington modell 1867 medan andra fick låna ur kronans förråd. Skytteföreningens kopplingen till försvaret var tydlig.

Omkring 1902, efter laga skiftet, bildade skyttarna från När en egen förening och i Lau anlades ett par år senare den nya skjutbanan 1905, den som ännu används. Marken hade skänkts av Vilhelm Karlsson, Smiss. Föreningen hade då fått en ny handlingskraftig ordförande, fjärdingsmannen Lars Östman. Han blev även föreningens materialförvaltare, instruktör och kassör.

Skytteföreningen kunde under den första tiden leva gott på de statsanlag som erhölls. Generösa skyttepriser kunde utdelas. 1911 år skyttepris på 96 kr motsvarar i dagens penningvärde över 5000 kr. Men för varje år som gick sjönk statsanslaget. Statsanslaget 1917 var 172,70 kr. Efter bara 10 år 1928, var det hälften så stort, 68,25 kr. En vandringspokal i silver inköptes 1929 för 58 kr. Statsanslaget fanns ännu kvar 1960 och var då 400 kr.

År 1918 tog Henry Larsson, Botels, över ordförandeskapet, vilket han innehade till 1939 då han istället blev föreningens kassör. Statsanslagen minskade efter hand och upphörde helt 1933, varvid också antalet medlemmar i föreningen sjönk drastiskt från 70 till 6 anslagsberättigade skyttar.

Fr.o.m. 1925 och fram till 1940-talets slut anordnades, skyttefester, basarer och dansaftnar som inbringade en del överskott till föreningen. Under den rekordkalla krigsvintern 1942 anordnades till och med en skidskyttetävling i mars.

En större medlemstillströmning kom med andra världskrigets utbrott då föreningen under krigsåren rekryterade över 100 anslagsberättigade skyttar. Ett samarbete utvecklades med det nybildade Hemvärnet under ledning av skollärare Gustaf Loggin. Skytteföreningens medlemmar fick egna gevär i större utsträckning än tidigare. Hemvärnet fick nyttja skjutbanan och kunde i gengäld erbjuda hjälp med skytteinstruktörer. Den i skytteföreningen drivande Eric Persson var tillika befälhavare för Ljugarns hemvärnsområde.

Laus hemvärn på övning, troligen vid Rosersberg i Uppland.
Bakre raden fr v Albert Karlsson, Henry Larsson och Harry Karlsson.
Främre raden fr v Bertil Östman, Karl-Erik ?.Övriga okända.
Foto: 1943.

Skytteföreningens verksamhet har under efterkrigstiden präglats av tävlingsskjutningar. Skyttarna deltog i såväl lokala tävlingar liksom i tävlingar i Gotlands Skytteförbunds regi samt i riksskyttetävlingar i Stockholm. Många skyttar från Lau var framgångsrika i stora tävlingar och erövrade pokaler och vandringspriser. Föreningens ordförande Henry Larsson fick en silverpokal i riksskyttetävlingen i Stockholm 1930. Harry Karlsson, Hallsarve, och Erik Persson, Mattsarve, nådde också större framgångar på nationell nivå.

Vilhelm Karlsson, Smiss, som ända sedan starten varit engagerad i skytteföreningen med många styrelseuppdrag, lämnade också skytteintresset vidare till sonen Ivar.

Sockenstämman hade redan 1919 upplåtit mark till en idrottsplats på Lau annex, dvs kyrkans mark söder om landsvägen. I den idrotts- och skyttepaviljong som uppfördes på platsen ordnades fest-och danstillställningar. Lau Idrottsförening bildades 1928 i och med att skyttepaviljongen skulle överlåtas till den idrottsförening som ditintills funnits utan stadgar och styrelse. Kyrkan misstyckte emellertid till dans och fest på sin mark vilket ledde till att hela paviljongen flyttades till angränsande mark tillhörig J. Larsson, Fie, där skyttepaviljongen så småningom byggdes ut till nuvarande bygdegård.

Vid 1960-talets början iordningställdes skyttebanan vid nuvarande plats med frivilliga arbetsinsatser. Den förbättrade skjutbanan kunde invigas med en fest sommaren 1963.

Den 1 januari 1969 slogs Lau Skytteförening samman med Garda Skyttegille, som var ett av de 5 skyttegillen på Gotland som varit med ända sedan Gotlands Skytteförbund bildades 1893.

Föreningen har sedan dess gått under namnet Garda-Lau Skyttegille. Skjutbanan i Garda var utdömd 1978 och blev därefter nedlagd. Man beslöt nu att lägga resurserna på upprustning av skjutbanan och paviljongen i Lau.

Under ca 40 år var Eric Persson, Massarve, drivande i Lau skytteförening. Han satt först som ordförande och senare som sekreterare i Garda- Lau Skyttegille. 1981 avtackades han med en minnesgåva efter långt och troget arbete.

Börje Eneqvist, Garda, har under 1990-talet varit föreningens ordförande, med Thomas Hägring, Lau som vice ordf.

För att förstärka föreningens kassa beslöt föreningen redan 1956 att odla 1 tunnland sockerbetor i hälftenbruk med Lau Gård. Av samma skäl odlades gurkor på 0,5 – 0,75 tunnland och dessutom sattes 10 000 tallplantor under 1980-talet. Annars var det danstillställningar på Ekbacken och fester som var främsta inkomstkällor på 80-talet. Även Lau Basar på backarna gav en del förtjänst. Senare under 90-talet var annars försäljningen av Bingolotter de mest inkomstbringande.

Sedan 1980-talets mitt har Lars-Olof Larsson, Hemmor, varit en av skytteföreningens främsta skyttar med många individuella priser. 1986 blev han förbundsmästare i banskytte och hade även stora framgångar i fältskytte, där L-O bl.a. vunnit GT´s mästartröja vid ett flertal tillfällen. Han deltog också framgångsrikt i SM-tävlingar på fastlandet och även i nordiska mästerskap för veteraner i Finland. L-O Larsson blev också föreningens instruktör. Andra framgångsrika skyttar på 2000-talet har varit Thomas Hägring, Sylve Lövgren och hans dotter Jeanette Löfgren.

Vid 1990-talets början byggdes skjutbanan om och till. Antalet tavelställ utökades från 5 till 8 st. Samtidigt byggdes ett kulfång bakom tavlorna. Tidigare landade kulorna i Lausviken vilket kunde ställa till problem speciellt under sikfisket på höstarna då det var populärt att lägga ut näten i viken i banans skjutriktning. Det anlades också en väg på södra sidan som fungerar som förbifart kring banan. Innan dess fick skjutningar avbrytas vid trafik. Vid samma tid byggdes den nuvarande skjuthallen.

År 2020 var Sylve Lövgren ordförande, Thomas Hägring vice ordförande och L-O Larsson sekreterare i Garda -Lau Skyttegille.

Vinnare av 200 m-pokalen 2019. Göte Larsson, Lars-Olof Larsson, Jeanette Lövgren Sylve Lövgren och Lasse Welin

Källor:

• Riksarkivet; Generalmönsterrullor, Gotländska beväringen 1811 (I. Blad 3150-, I. Blad 4120- , II. Blad 4000- )
• Boken om Lau
• Protokollsböcker, kassaböcker, medlemsrullor och skjutprotokoll från Lau Skytteförening resp Garda-Lau Skyttegille
• Wikipedia

Text: Gunnar Mannervik 2020

(Sidan uppdaterad: 2021-04-03)