Vid Bjärgeskväiar på Laus backar, på behörigt avstånd från Lau kyrka, ligger med några hundra meters mellanrum två frikyrkokapell. De var under lång tid möteslokaler, det ena för Lau fribaptistförsamling och det andra för Lau friförsamling (av Svenska Missionsförbundet). Församlingarna företrädde två helt skilda trosriktningar, tillkom vid olika tidpunkter på mycket olika sätt och verkade helt oberoende av varandra. Baptistkapellet vid Bjärges utfartsväg restes 1903 och står kvar i ursprungligt skick, om än till det inre varsamt moderniserat. Den andra byggnaden, ett litet kalkstenstorp på Bjärgeskväiars krön (Bjärges 1:36) fungerade som gudstjänstlokal 1923-1958 men var innan och efter denna epok ett bostadshus. Äldst och mest ingripande i Laubornas liv var fribaptistförsamlingen. Den tillkom redan 1869 och var under en period Fribaptistsamfundets största lokalorganisation på Gotland.

1. Lau fribaptistförsamling

1.1 Den baptistiska väckelsen

Den baptistiska väckelsen växte sig vid 1800-talets mitt stark i Sverige, under påverkan från England och USA. Baptisterna avvisade barndop, först sedan man som medveten kristen bekänt sin tro kunde dopet ske. Vid dopet sänktes hela kroppen ned i vattnet. Nattvard firade baptisterna i de troendes gemenskap och under egen ledning, utan inblandning av någon präst. Detta blev tillåtet i Sverige sedan det s k konventikelplakatet upphävts 1858. Då Svenska Baptistsamfundet bildades 1857 fanns det i Sverige 45 baptistförsamlingar med drygt 2 000 medlemmar. Trosdopet var ett villkor för inträde i en baptistförsamling.

Fribaptistförsamlingens kapell vid Bjärges utfartsväg, uppfört 1903. Foto: P Vigelsbo 2015.

Baptismen spreds genom kolportörer och resepredikanter. Den första församlingen på Gotland bildades i Havdhem 1858 och den fick snabbt många efterföljare på ön. Baptistförsamlingen i Garda, som var bland de tidigt bildade, fick medlemmar från flera kringliggande socknar, även från Lau. Den leddes av Lars Ahlqvist (1840-1924), som 1864 gifte sig med änkan Maria Larsdotter på Husarve 1:5 (1:1) i Lau och blev husbonde där. Samtidigt berördes Lau också av en metodistisk väckelse, även den förmedlad genom utvandrade svenskar i USA. Någon metodistförsamling kom dock aldrig till stånd i socknen, anhängarna tillhörde församlingen i Östergarn, där metodismen hade stor framgång.

Ett tecken på att baptismen kommit till Lau var när husbonden på Gannor 1:8 (1:4) Carl Danielsson och hans hustru Anna Lisa Johansdotter 1868 vägrade att låta döpa sin dotter Anna Johanna. Kyrkoherden i När noterade att dop ”förvägrats” av föräldrarna men vidtog inga ytterligare åtgärder. På andra håll i landet, även på Gotland, hände det att tvångsmedel användes i sådana fall. Dopet var vid denna tid inte bara en kristen akt utan lika mycket en medborgerlig plikt. Det skedde sällan i kyrkan utan oftast i hemmen eller i prästgården.

Den 1 mars 1869 bildades en baptistförsamling i Lau. Sammankomsten inleddes med en dophögtid där fyra unga Laubor vuxendöptes: snickaren Lars Pettersson från Bönde 1:41 (1:4), hemmasonen Lars Johansson och hans syster Christina från Bönde 3/32 mantal (fastigheten nedriven vid skiftet) samt skepparen Lars Lauqvist från Bjärges 1:32. Alla fyra kom att flytta från socknen men Lars Pettersson (1841-1923) återvände till Lau där han bebyggde fastigheten Hemmor 5:1 (1:9) och blev baptistförsamlingen trogen livet ut. Han tjänstgjorde under många år som församlingens predikant. Uppslutningen kring den nybildade baptistförsamlingen blev stor och när året 1869 nådde sitt slut hade medlemsantalet redan stigit till 27.

Bland de resepredikanter som besökte Gotland fanns Helge Åkeson (1831-1904), bosatt i Västra Broby i Skåne och ombud för Baptistsamfundets skånska distriktsförening. Han besökte ön vid flera tillfällen under 1860-talet. Åkeson väckte uppmärksamhet genom sina radikala åsikter. Han intog en konsekvent pacifistisk hållning och avvisade den lagstadgade beväringsplikten. Vid ett distriktsmöte i Hamra motsatte han sig också på religiösa grunder bildandet av en brandstodsförening. Baptistförsamlingen i Lau stod under inflytande av ”Broder Helge” och vägrade att ta emot en annan på ön välkänd predikant. Vid denna tid fick Åkeson ett alltmer spänt förhållande till Baptistsamfundet, hans förkunnelse tycktes i ökande utsträckning avvika från klassisk kristen trosuppfattning när det gällde viktiga punkter som försoningsläran och de eviga straffen.

Vid den skånska distriktsföreningens årsmöte 1872 uteslöts Åkeson och hans församling i Västra Broby ur Svenska Baptistsamfundet. Därmed etablerades Fribaptistsamfundet, som sedan räknade 1872 som sitt begynnelseår. En övergripande organisation under namnet Fribaptistsamfundet bildades dock först 1894. Organisationen var mycket löslig med självständiga församlingar och svag central ledning, en följd av Åkesons starka motvilja mot varje form av ”prästvälde”.

Splittringen kom till synes även på Gotland. Församlingen i Lau uteslöts i sin helhet 1872, samtidigt upplöstes och delades församlingen i Havdhem medan enskilda medlemmar i övriga församlingar uteslöts. De från Svenska Baptistsamfundet uteslutna anslöt sig till Helge Åkeson och byggde upp egna församlingar, de kallades ofta ”helgeaner”. 1888 var åtta församlingar på Gotland ”helgenistiska”, av totalt 96 i Sverige. En av dessa var Lau fribaptistförsamling.

1.2 Fribaptisterna bygger upp sin församling

Lau hade under 1800-talets senare hälft omkring 500 invånare och det fanns många och stora barnfamiljer. Socknen kunde 1875 mönstra 84 skolpliktiga barn, skolplikten blev sexårig 1882 men var dessförinnan kortare. Det fanns alltså goda förutsättningar för en verksamhet riktad till barn och ungdom. För baptisterna var en sådan särskilt angelägen eftersom den förberedde för det avgörande vuxendopet. Inom baptismen sattes därför söndagsskolan högt och Lau baptistförsamlings söndagsskola startade 1872. Söndagsskolan som idé hade sitt ursprung i England och företeelsen spreds även inom svenska kyrkan. På många håll i landet inleddes ett samarbete mellan baptister och lågkyrkligt sinnade kretsar när det gällde att organisera söndagsskolor men så skedde aldrig i Lau. Baptistförsamlingens söndagsskola var den enda i socknen och kom att fortleva i nära etthundra år.

Lärare och elever i fribaptistförsamlingens söndagsskola 1919, bilden tagen utanför kapellet vid Bjärges. Lärare var bröderna Alfred Mårtensson och Karl Karlsson från Hallsarve 1:23 (1:9) och Agda Olsson från Bjärges 1:4. För uppgifter om eleverna se bildarkivet, bild a25-028.

Från 1864 gavs barnen i Lau skolundervisning i socknens egna fasta skola, tidigare hade Lau och När samarbetat om detta åliggande. Den obligatoriska folkskolan, som tillkommit 1842, var en angelägenhet för kyrkan och undervisningen om Luthers Lilla katekes sågs som en huvuduppgift. För baptisterna, med deras avvikande åsikter i trosfrågor, var detta en utmanande ordning. På några håll i landet skapade därför baptistförsamlingarna egna vardagsskolor, i Lau redan 1871. Den hade vid starten nio barn inskrivna och undervisningen skedde vid Husarve 1:5 (1:1), Lars Ahlqvists och Maria Larsdotters gård. Skolan, som till en början sköttes av Emma Pettersson från Hall, följde folkskolans läroplan men uteslöt katekesläsningen. Barnen skulle på så sätt hållas fria från statligt påbjudna ”irrläror”. Senare skedde undervisningen i olika hem i socknen. Skolan upphörde 1892, då barnen från de baptistiska hemmen överflyttades till sockenskolan. ”Religiösa friskolor” var vid denna tid ingen ovanlig företeelse. I När drev lågkyrkligt sinnade sockenbor under 1860-talet en s k missionsskola där undervisningen sköttes av särskilt inkallade diakonissor.

Baptisterna samlades till söndagsgudstjänster och andra möten i församlingsmedlemmarnas hem. Från 1868 medgav lagstiftningen att detta kunde ske även under kyrkans högmässotid, men inte så nära kyrkan att gudstjänsten blev störd. När baptistförsamlingen växte uppstod ett önskemål om ett eget kapell. Johan och Olivia Danielsson på Bjärges 1:37 (1:12) upplät en tomt om omkring sju kappland jord i det s k Tynnåkerstycket söder om gården. Platsen låg vid Bjärges utfartsväg och var väl synlig från kyrkan. På tomten uppfördes med frivilliga medel ett rymligt kapell i trä som stod färdigt 1903, en värdig pendang till medeltidskyrkan. När Danielssons samma år sålde sin gård medgav Länsstyrelsen att tomten avsöndrades och Johan Danielsson behöll äganderätten till fastigheten, som gavs beteckningen Tynnåkerstycket nr 1. Den ärvdes av hans döttrar som 1935 överlät den till Fribaptistsamfundet.

När kapellet byggdes stod Fribaptistsamfundet nationellt på sin ditintills högsta nivå med omkring 5 000 församlingsmedlemmar. En siffra som sedan aldrig överträffades. Byggnaden väckte uppseende och redan sommaren 1903 hölls där årsmötet för fribaptisternas distriktsgemenskap på Gotlandet, ”Brödraskapet”. Sommaren 1908 stod församlingen i Lau som värd för samfundets nationellt sett högsta organ, ”Brödraskapets gemensamma äldste- och läraremöte”. Sammankomsten pågick i två dagar och samlade så många deltagare att kapellet inte räckte till, en närbelägen större lada, förmodligen vid Bjärges 1:4, fick användas. Möten för öns alla fribaptister anordnades i Lau även på 1800-talet. Fäi-Jakå (Jakob Karlsson, 1857-1933) rapporterar i ett brev till Mathias Klintberg 1889 om en sammankomst vid Kauparve med ”babtistar ifran hail lande, till u me ifran Böin”.

Inom Fribaptistsamfundet var det församlingen som kallade sin predikant, uppdraget sågs som en förtroendepost och någon ekonomisk ersättning utgick inte. Predikanterna förutsågs kunna försörja sig som lantbrukare eller hantverkare. Ofta sammanföll uppdraget med uppgiften som församlingsledare. Av och till fick församlingen i Lau bistånd av kringresande predikanter men efterhand blev det aktuellt med en fast predikant och 1888 uppfördes en predikantbostad med manbyggnad av sten, Bjärges 1:9. Tomten uppläts av Olof och Josefina Danielsson på Bjärges 1:4.

Arbetaren och baptistpredikanten Per Svensson (1863-1931) från Skåne med hustru och barn flyttade in där 1891. Per Svensson förvärvade också fastigheten mot en årlig avgäld till Danielssons. Arrangemanget blev dock kortvarigt eftersom familjen Svensson redan 1893 emigrerade till USA. Samtidigt sålde de predikantbostaden till skräddaren August Löfgren från Hemmor 1:12 som sedan bedrev handelsrörelse på platsen. Per Svensson återkom 1908 till Gotland där han under många år verkade som baptistpredikant, bosatt vid Stora Sutarve i Hamra. Ett av hans åtta barn, sonen Enok, var född i Lau 1892.

Baptistdop i Bönde å på 1920-talet. Medlemmarna av församlingen i Lau döptes ofta i Bönde å, i skogen strax söder om landsvägen Lau-Garda. Dopen kunde ske under en stor del av året och de döpta begav sig efter akten till närbelägna Husarve 1:3 (1:2) där varma kläder väntade.

1.3 Vilka anslöt sig till baptistförsamlingen i Lau?

Baptisternas ”dopvägran” noterades alltid i kyrkobokföringen och dessa uppgifter ger en viss inblick i hur deras lära spreds i socknen. Under perioden 1869-1910 föddes i Lau 50 barn som inte blev kyrkligt döpta. Ofta var det fadern som framförde detta önskemål till prästen i När men ibland bägge föräldrarna gemensamt. Det var ett viktigt beslut med stora konsekvenser för barnet. Dop och konfirmation var en förutsättning för kyrklig vigsel och den vigselceremoni som skedde inom baptistförsamlingarna saknade rättsverkan. En kvinna som levde i sådant äktenskap fick i kyrkobokföringen inte benämnas hustru utan kallades ”fästekvinna”. Baptisternas barn var juridiskt sett utomäktenskapliga, vilket många föräldrar upplevde som en tung börda. Det påverkade också barnets arvsrätt. 1880 infördes en begränsad rätt till borgerlig vigsel vilket i viss mån löste vigselfrågan för baptisternas del. En av samhället erkänd vigselrätt fick Fribaptistsamfundet dock först 1952.

Motståndet från stat och kyrka kan förklara varför baptisterna inte var konsekventa i sitt avvisande av överhetens påbud. Det var vanligt i de baptistiska hemmen att något eller några barn blev kyrkligt döpta men andra icke. En del baptister accepterade också kyrklig vigsel och begravning, andra fann kontakter med prästerskapet motbjudande och förlitade sig i dessa avseenden helt på den egna församlingen.

Av kyrkböckernas noteringar att döma hade baptismen i Lau sitt starkaste fäste vid Gannor 1:8 (1:4). Den släktkrets som stammade därifrån kom att bära upp församlingen under flera generationer, 33 av de nämnda 50 odöpta barnen var ättlingar från gården vid Gannor. Vid mitten av 1800-talet var Daniel Karlsson husbonde där, han drunknade under fiske 1861. Daniel var kyrkvärd, vilket då innebar ansvar för församlingens ekonomi, och skolinspektör. Prosten Klintberg betecknade honom som en ”heders-man”. Daniel var gift med Gustava Johanna Hansdotter från Ardre och makarna fick sju till vuxen ålder komna barn, fyra flickor och tre pojkar. De sju syskonen från Gannor kom alla att bli gifta och bosatta på olika gårdar och ställen i Lau. De fick alla också ett eller flera barn som aldrig blev kyrkligt döpta och de kom alla att i kyrkobokföringen vid något tillfälle betecknas som baptister.

Äldste sonen Carl Danielsson (1840-1878) övertog Gannor vid faderns död 1861 men avled tidigt, även han drunknad i samband med fiske. Han hade med sin hustru Anna Lisa, som också var baptist, sex odöpta barn. Carl och hans yngre bror Johan tillhörde den grupp av medlemmar i församlingen som 1873-1874 åtalades för religiöst motiverad vapenvägran. Inkallade till exercismöten med Gotlands nationalbeväring vägrade de att utföra order och dömdes av Krigsdomstolen i Visby till straffarbete, första gången ett år, andra gången ett år och fyra månader. Dessa ”baptisträttegångar” med Laubor som tilltalade väckte stort uppseende och refererades även i rikspressen. Vapenvägran av religiösa skäl var vid denna tid en nymodighet. Det första fallet hade inträffat i Skåne 1863, även då med en baptist som tilltalad. Möjligheten till vapenfri tjänst infördes först 1921. När församlingen 1969 fyllde 100 år konstaterades att den aldrig haft någon medlem som befattat sig med vapenbruk.

Carls yngre bröder Olof och Johan blev genom begåvning och ihärdighet på det andliga fältet stöttepelare i församlingen. De verkade också som författare av andliga sånger. Olof Danielsson (1843-1931) blev 1868 gift till Bjärges 1:4. Han var församlingsföreståndare i 52 år och även aktiv på riksplanet inom Fribaptistsamfundet. I avsaknad av en nationell ledning utsågs inom samfundet vissa förtroendemän som skötte gemensamma angelägenheter, särskilt samfundstidningen Upplysningens Vän, som började att utges 1888. Vid rikskonferensen i Lau 1908 valdes Olof Danielsson till förtroendeman för de gemensamma kassorna. Han var också under många år ortsombud i socknen för Upplysningens Vän och andra centrala verksamheter.

Johan Danielsson (1851-1913) arbetade efter fängelsestraffet under några år i Eskilstuna men återvände till Gotland. Han var konsekvent i sin tro, fann en ”fästeqvinna” vid Stora Allmungs i Havdhem, Selma Allmodin, och fick med henne tre odöpta döttrar. När hon vid unga år avled, ”begrovs” hon ”af Baptisterne sjelfva”. Med en ny ”fästeqvinna”, Olivia Nilsson från Hamra, köpte Johan Bjärges 1:37 (1:12) och senare Bönde 1:14. ”Vid Jesu hjärta är det rum” och andra sånger av Johans hand trycktes i Pilgrims-Cittran (1886) och återkom senare i Fribaptistsamfundets sångbok Pilgrimstoner.

Bröderna Danielssons äldsta syster Elisabet blev gift till Bönde 1:41 (1:4) och hade barn och barnbarn som var aktiva i församlingen. Dottern Amandas svärson Joel Danielsson (1900-1974) från Västergötland övertog omsider gården och var fribaptistförsamlingens kassör och vice föreståndare.

Släktkretsen från Gannor 1:8 hade en stark ställning bland fribaptisterna i Lau men var självfallet inte allenarådande. Församlingen fick medlemmar från många håll och åtskilliga hem i socknen berördes på ett eller annat sätt av den baptistiska väckelsen. Bland medlemmarna fanns såväl självägande bönder som hantverkare, drängar och pigor.

Avslutning för fribaptistförsamlingens söndagsskola 1943. Lärare och elever på trappan hemma hos Ida och Joel Danielsson vid Bönde 1:41 (1:4).

1.4 Avtagande väckelsevindar

Vid sammankomsten i Lau sommaren 1908 diskuterades en rad religiösa problem. Helge Åkeson hade fram till sin död 1904 varit samfundets oomstridde andlige ledare men ingen hade lyckats fylla det tomrum han lämnat efter sig. Bland de behandlade spörsmålen fanns den högaktuella frågan om andedop: ”Varför flöda icke Andens livsströmmar hos oss?”. Pingstväckelsen med sitt tungomålstalande hade året innan nått Sverige och väckt en enorm uppmärksamhet. ”Den nya rörelsen”, under ledning av Lewi Pethrus, skapade vanmakt och osäkerhet bland baptisterna, som sitt religiösa nit till trots inte fann sig ha samma påtagliga kontakt med Gud. Pingströrelsen organiserades snabbt i egna församlingar och blev en konkurrent till fribaptisterna, särskilt i städer och tätorter.

Även andra tendenser i samhällsutvecklingen var till nackdel för fribaptisterna och övriga äldre frikyrkosamfund. Inte minst var den tilltagande urbaniseringen av stor betydelse. Fribaptisterna anses ännu vid 1930-talets ingång ha räknat omkring 5 000 medlemmar, lika många som vid sekelskiftet 1900, men sedan inträdde en snabb minskning, till drygt 2 000 medlemmar 1950 och 1 300 1970. Under 1990-talet fusionerades stegvis Fribaptistsamfundet och flera andra frikyrkosamfund, de arbetar sedan 2002 under namnet Evangeliska Frikyrkan.

Problemen på riksplanet till trots behöll fribaptistförsamlingen i Lau under lång tid sin starka ställning i socknen. Gudstjänster, bibelstudier, bönemöten med sång och musik, söndagsskola och tältläger för ungdomar i Liffride äng engagerade många sockenbor. Att församlingen utsågs till värd för rikskonferenserna 1908, 1926, 1947 och 1956 är ett tecken på dess vitalitet. Som församlingsföreståndare efterträddes Olof Danielsson av sin son Arvid Olsson (1873-1954), även han lantbrukare vid Bjärges 1:4. Det var tänkt att dennes son Ivar Olsson (1906-1942) skulle ta vid, men han avled vid unga år. Det blev istället Karl Karlsson (1893-1970), lantbrukare vid Hemmor i Garde, som fick överta uppdraget som församlingens ledare och predikant. Han tillhörde också Fribaptistsamfundets centrala styrelse. Karl Karlsson var bördig från Hallsarve 1:23 (1:9) och gift med Ivar Olssons syster Agda. Bjärgesfamiljens starka engagemang för den fribaptistiska rörelsen fördes vidare av Karl och Agdas dotter Alice, som var föreståndare för samfundets vilohem Kåfalla i Västmanland, liksom av Ivars döttrar Elisabeth och Kerstin, den senare missionär i Sydafrika.

Efterhand berördes också församlingen i Lau av nedgången på riksplanet. Vid 100-årsjubileet 1969 uppgick antalet medlemmar till 24, vilket var något färre än de som tillförts under det första verksamhetsåret 1869. Vid jubileet fann man att 206 personer upptagits som medlemmar i församlingen under de gånga hundra åren.

Gruppbild på medlemmar i Fribaptistförsamlingen stående på verandatrappan vid Bjärges 1:4. Bakre raden fr v Ragnar Johansson, Rut Johansson, Tora Olsson, Signe Johansson, okänd, Ester Johansson och Helge Johansson. De två herrarna i förgrunden är okända. För personuppgifter se bildarkivet, a03-157. Foto: omkring 1940. 

1.5 Baptisternas ställning i Lau

I religiöst hänseende höll sig fribaptisterna till stor del för sig själva. De samarbetade inte gärna med andra frikyrkosamfund. Åkesons ståndpunkter i olika trosfrågor stod i vägen för detta, men ett hinder var också att församlingarna, även den i Lau, använde sig av hans egen bibelöversättning. Åkeson, som hade en oavslutad prästutbildning bakom sig, underkände gällande bibeltext och arbetade hela livet på ett eget alternativ där det grekiska originalet översattes ordagrant ord för ord, utan hänsyn till sammanhanget. Förfarandet kallas för litteral metod och resultatet blev mycket svårläst. När han 1889 publicerade sin version av Nya testamentet skedde det under titeln Nya förbundets bok.

Fribaptisternas religiösa särställning stod dock inte i vägen för deras deltagande i socknens liv, de utgjorde knappast någon isolerad och förföljd sekt. Tvärtom är det slående i vilken stor utsträckning de uppbar kommunala och andra förtroendeuppdrag. Ett sådant engagemang hade dock svagt stöd hos Åkeson, han var uttalat negativ till att de frälsta agerade politiskt. Lars Ahlqvist i Husarve var under många år ordförande i kommunalnämnden. Olof Danielsson och Arvid Olsson i Bjärges, Joel Danielsson i Bönde och Kristian Hejdenberg i Liffride är andra exempel på fribaptister som varit kommunalt verksamma i socknen. Fribaptisternas egen folkskola var accepterad av det kommunala skolrådet. När prosten Jakob Karlström var ordförande där på 1880-talet följde han noga baptistskolans arbete, inspekterade flitigt och deltog alltid i examenshögtiderna. Det förefaller heller inte som om fribaptisterna emigrerade till USA i större utsträckning än Laubor i allmänhet. Emigrationen från socknen var omfattande men drevs troligen inte i någon större utsträckning fram av religiöst förtryck.

Samtidigt finns det tecken på att det kunde gnissla i umgänget mellan fribaptister och andra sockenbor. Fäi-Jakå beskriver i ett brev från 1889 hur han på väg till kyrkan ”käikt” några baptister ”stint i augu”, varpå dessa ”käikt ret skaivt pa mi ti bakas”. Fäi-Jakå, som bevistade baptistmöten och var väl insatt i Åkesons trosuppfattning, fann det svårt att diskutera med fribaptisterna. När han ställde frågor möttes dessa av ”hail hopen bäibelspråk sått de haglar kringg åiru för mi u far mi a läxå til pa kaupe: att de jär slikt sum världns u Satans u Djävlns ban int förstar si pa!”. Åkeson satte bibelstudiet i centrum och många av hans anhängare blev överdådigt bibelsprängda. Fäi-Jakå pekar också på hur slåttergillen och andra gemensamma bestyr alltmer kom att präglas av fribaptisternas och andra läsares inflytande. De nöjen med dans, lekar och även en del brännvinsdrickande som tidigare inramat arbetet betraktades som synder och föll ur bruk, folket blev ”lissum mair låj u laisne ellar så där”. De frälsta gjorde allting till synd, ”heldar skudd di ta bäibln fram u läs äi han, när di hadd någå stund lidu.”

2. Lau friförsamling (av Svenska Missionsförbundet).

2.1 Den nyevangeliska väckelsen

Fastigheten Bjärges 1:36. Här hade missionsförsamlingen sitt kapell 1923-1958. Foto: Mathias Klintberg 1912.

Baptismen nådde Lau tidigt och växte fram underifrån i stark konflikt med samhälle och kyrka. Friförsamlingen hade däremot sin bakgrund i den nyevangeliska väckelse som vid 1800-talets mitt spred sig inom Svenska kyrkan och där representerades av Evangeliska Fosterlands-stiftelsen (EFS) och andra lågkyrkliga sammanslutningar. Inom denna rörelse skedde en radikalisering, stora grupper blev alltmer kritiska mot Svenska kyrkan och nyevangelismen splittrades. Med utgångspunkt från P P Waldenströms tankar om försoningen och hur människan blev frälst bildades 1878 Svenska Missionsförbundet (SMF), ett samverkansorgan för självständiga lokala missionsföreningar där den enskildes personliga bekännelse sattes i centrum. Därmed skapades ett alternativ till såväl Svenska kyrkans församlingar som till baptistförsamlingarna. Som organisation utvecklades SMF i riktning mot en fri samfundsbildning, skild från Svenska kyrkan. De flesta missionsförbundare föredrog dock att vara dubbelanslutna och behöll sitt kyrkomedlemskap.

På Gotland anslöt sig många aktivt troende till Waldenströms förkunnelse. De började utträda ur EFS:s missionsföreningar för att istället bilda egna, ”fria”, församlingar. Dessa sammanslöt sig 1878 till en organisation för hela ön, Gotländska Missionsförbundet (GMF). Nya friförsamlingar tillkom sedan i rask takt och vid sekelskiftet 1900 fanns det 39 friförsamlingar på ön med omkring 1 200 medlemmar. Nästan lika många medlemmar fanns i baptistförsamlingarna och något färre i metodistförsamlingarna. Visby stift och Karlstads stift anses ha varit landets mest frikyrkliga stift vid denna tid.

När Lau friförsamling bildades i maj 1905 var det som en av de sista på Gotland. Initiativet kom från Reinhold Sandell, anställd av GMF och predikant vid dess Östra missionsdistrikt. Sandell, då bosatt vid Botvalds i Ardre, tjänstgjorde som pastor vid en rad missionsförsamlingar på Gotland men avflyttade snart till Småland. Vid tillkomsten fanns blott en missionsförbundare i Lau, Hanna Lyander (1853-1937), och hon blev medlem nummer ett. Hanna, född i Buttle, var änka efter fiskaren och jordbruksarbetaren Lars Lyander och bosatt på Fie grund, den lilla stugan mellan Bygdegården och Fie 1:14. Hon var fram till sin död församlingen trogen och hjälpte ännu vid hög ålder till med det praktiska arbetet.

Första verksamhetsåret samlade församlingen sju medlemmar, nya tillkom efter hand men det motverkades genom utträden och avflyttningar. Församlingen var som störst omkring 1920 med 14 medlemmar, efter 1933 tillkom inga nya och då den upplöstes 1956 fanns endast fem medlemmar. Sammantaget var 20 personer intagna i församlingen. Den anslöts till Svenska Missionsförbundet 1911. Under åren 1919-1934 fanns inom församlingen ungdomsföreningen Ljungblomman.

Arbetet i församlingen bars upp av en liten krets under ledning av Rudolf Lagergren (1870-1946), lantbrukare vid Folkedarve i Garde och välkänd frikyrko- och nykterhetsman. Han blev församlingsföreståndare och ordförande 1907 och behöll uppdragen med korta avbrott livet ut. Vid hans sida stod hustrun Laura (1881-1956), hemmagift vid Folkedarve. Makarna Theodor (1882-1966) och Berta (1887-1967) Andersson, lantbrukare vid Hemmor 1:18, var verkliga stöttepelare, Theodor som mångårig kassör och från 1947 som ordförande. De hade ett starkt stöd från sina grannar vid Hemmor, lantbrukarparet Hugo (1879-1939) och Hilma (1881-1963) Rudin. Hilma var född Veström från Lina i Hörsne och hennes bror Vilhelm (1900-1973), som övertog gården vid Hemmor 1939, var aktiv i både Lau och Ala friförsamlingar. Helny Ahlqvist (1895-1987), medlem 1917 och innehavare av lanthandeln vid Botels 1:13, var under många år sekreterare. Som kassör och sammanhållande kraft var hon ansvarig när församlingen avvecklades och uppgick i Garde missionsförsamling. Friförsamlingens medlemmar åtnjöt högt anseende i socknen. De var ofta kommunalt förtroendevalda och innehade uppdrag i ekonomiska föreningar av skilda slag, ett exempel på detta är Hugo Rudin som 1927 valdes till kommunalstämmans ordförande.

Medlemmar i Lau friförsamling framför sitt missionskapell vid Bjärges 1:36 omkring 1925.

2.2 Sankt Lars

Andakter och andra möten hölls till en början i hemmen men medel sattes av till en byggnadsfond. 1923 erbjöds församlingen av fröken Lina Johansson att köpa hennes fastighet Bjärges 1:32, torpet vid hörnet av Körkakarskväiar och Bjärgeskväiar, och nästan samtidigt yppade sig möjligheten att förvärva Bjärges 1:36, det lilla kalkstenstorpet uppe på Bjärgeskväiars krön. Församlingen föredrog efter många diskussioner den senare fastigheten, som ansågs mer lämpad som missionshus. Byggnaden hade uppförts vid 1900-talets början av skomakeriarbetaren Lars Andersson och kom nu med syftning på dess nya användning att av sockenborna kallas Sankt Lars. Efter förvärvet utvecklades under sommaren 1923 en livlig aktivitet för att bygga om den gamla parstugan till gudstjänstlokal. Vid arbetsdagar inramade av bön, och där även medlemmar från Ljungblomman och Blåbandsföreningen deltog, revs skorsten och innerväggar samtidigt som bjälklaget höjdes. I stället skapades en samlingssal med två bänkkvarter, som gav plats för 40-50 personer.

Missionshusets inredning var ytterst spartansk. Vid västra gaveln fanns en plattform och en centralt placerade talarpulpet. En orgel stod bredvid plattformen. Altare förekom inte men ett bord anskaffades för nattvardsgången. Väggarna dekormålades av målaren Einar Lindgren från Burs. Vid östra gaveln stod en stor järnkamin som eldades med koks eller ved. För belysningen införskaffades fotogenlampor, två vanliga hänglampor och en större lampa. Ett bakbygge i trä att användas som kök stod färdigt 1925. Året innan friköptes också tomten, som tillhört August Melander vid Bjärges 1:37.

Församlingen vårdade ömt sitt ”söndagshem”, så kallade medlemmarna missionshuset. Köpet hade finansierats genom ett lån i sparbanken men redan 1926 var församlingen skuldfri, till stor del tack vare ett generöst bidrag från Föreningen Framtidens Ungdom. Ett rödmålat staket med vita grindar sattes upp 1929, den då 82-åriga Hanna Lyander biträdde med målningen. Husets papptak tjärades återkommande och målningen bättrades på. 1945 lades plåt på missionshusets tak och 1950 blev fastigheten elektrifierad.

2.3 Församlingslivet

Mest aktiv var församlingen under 1920-talet, särskilt åren kring förvärvet av missionshuset. Den högtidliga invigningen ägde rum den 6 april 1924 och pågick hela dagen med upprepade framträdanden av predikanter, församlingsmedlemmar och Östra missionsdistriktets sångkör med solist. Huset var till trängsel fyllt av människor. Vid denna tid anordnades årligen ett trettiotal offentliga möten med besök av distriktets predikant eller tillfälliga talare, ibland understödda av sångare och musiker. Till detta kom ett tiotal församlingsmöten och bönemöten för medlemmarna. Missionärer delgav Lauborna sina erfarenheter från den yttre missionens verksamhetsfält. Av och till öppnades huset för predikanter från andra frikyrkosamfund och det hölls även nykterhetsföredrag. 1928 anordnades ett fredsmöte med besök från Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Då bildades en för Lau och När gemensam fredsförening, som dock aldrig fick riktig styrfart.

Syföreningsauktion och skördefest var två aktiviteter som återkom under så gott som alla år församlingen fanns till. Dessa arrangemang var välbesökta och viktiga inkomstkällor för församlingen. Hilma Rudin i Hemmor ansvarade under många år för syföreningen. Insamlade medel slussades vidare till SMF:s inre och yttre mission, ofta i form av byggnadshjälp till andra missionsförsamlingar. Under 1910-talet var soldathemmet i Visby en stor mottagare och under första världskrigets nödår överfördes gåvomedel från Lauborna till stadens fattiga. Under andra världskriget skickade friförsamlingen bidrag till Norgehjälpen och liknande hjälpaktioner i de nordiska grannländerna.

Sångmissionsdag vid Lau missionshus 1944. I mitten Helny Ahlqvist (1895-1987), under många år en av friförsamlingens ledande krafter.

2.4 ”Vad skola vi göra att vi må få de tomma bänkarna fulla?”

Denna fråga ställdes i årsberättelsen för 1926. Trots stundtals välbesökta möten hade missionsförbundet svårt att få fäste i Lau. Förhoppningarna om ”att församlingen måtte förökas genom dem som låta sig frälsas” ville inte infrias. Vid 30-årsjubileet konstaterades att församlingen fått många att ”vända om från mörker till ljus” men att dessa gått vidare till Pingströrelsen och andra frikyrkor eller ”åter fattat kärlek till världen likt Dennas”. Kretsen av aktiva medlemmar kunde blott ”arbeta och hoppas”. Att de under så många år kämpade vidare med verksamheten vittnar om en enastående uthållighet och trosvisshet. Återkommande hänvisade de också till Jesu ord: ”frukta icke du lilla hjord”.

Text: Andreas Tjerneld 2018 ()

Källor och litteratur

Lau Friförsamlings arkiv (volym 55 i Lau Hembygdsförenings arkiv).

Oloph Bexell, Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid (Sveriges kyrkohistoria, 7, 2003).

Ingmar Brohed, Religionsfrihetens och ekumenikens tid (Sveriges kyrkohistoria, 8, 2005).

David Gadd, Boken om Garde. En gotländsk hembygdsskildring (1954).

Eric Hansson, Fribaptistsamfundet 100 år (1972).

Henning Isberg, Gotländsk fromhet. Från Möller till Rechnitzer (1969).

Henning Isberg, Ö-stiftet i söndringstid. Gotländsk fromhet II (1971).

Lambgift för läsare. Församlingar och missionshus på Gotland anslutna till Svenska Missionsförbundet (1987).

Peder Gute (Herman Larsson), Lau baptistförsamling 100 år. En gång fribaptisternas största församling på ön (Gotlands Folkblad 28 febr 1969).

Jakob Larsson, Fäi-Jakås fyst brevi: Jakob Karlssons första 20 brev till Mathias Klintberg 1889-1890 (2000).

Jakob Larsson, Flair brev fran Fäi-Jakå: Gotlandsbonden Jakob Karlssons brev till lektor Mathias Klintberg 1891-1895 (2012).

Minnesskrift utgiven med anledning av Gotländska missionsförbundets femtioåriga verksamhet 1878-1928 (1928).

Upplysningens vän. Tidning för kristliga uppbyggelse (utkom fr o m 1888, endast valda nummer beaktade).

Bild skannad ur Lambgift för läsare: församlingar och missionshus på Gotland anslutna till Svenska Missionsförbundet (1987), s 95: ”Sångmissionsdag vid Lau missionshus 1944”.

Artiklar om baptisträttegångarna 1873-1874 i Aftonbladet 17 augusti 1874 och Dagens Nyheter 18 augusti 1874.

(Sidan uppdaterad: 2021-04-03)