Fattigvården på medeltiden

Under medeltiden ingick det i kyrkans ansvar att ta hand om socknens fattiga och bistå dem med mat eller penningar. Fattigvård finns dokumenterad i Visby så tidigt som på 1200-talet. Under den katolska tiden betalade bönderna tionde till kyrkan, som delvis skulle komma de fattiga till del. Även efter 1500-talets reformation kvarstod tiondet och kyrkan kom att ta ansvar för fattigvården genom att en särskild fattigkassa upprättades i varje socken. Av denna skatt skulle en del användas för socknens fattigvård.

Från den danska tiden kan man i Lau kyrkas räkenskaper för 1614 se att socknens 19 gårdar det året erlagt 50 mark i tionde till kyrkan. I 2019 års penningvärde motsvarar 50 Mark ungefär 3800 kronor. I fattigkassan fanns då ett icke obetydligt belopp på 69 mark och 6 skilling. Av dessa medel hade under året 18 mark kommit in genom socknens ”fattigtavla” (fattigbössa). Dock hade endast 11 mark utbetalats under året till socknens fattiga. Som jämförelse kan man se att ett belopp av motsvarande storlek – 9 mark och 4 skilling – betalades samma år från socknen som avgift till ”Danske Herren på Visborgs slott”.

I många av våra gotländska kyrkor finns ännu idag gamla medeltida fattigstockar (fattigbössor) kvar som påminnelse om hur församlingsbor under alla tider också frivilligt har skänkt pengar till de fattiga och medellösa. Ibland har sådana fattigstockar varit placerade utanför kyrkporten eller till och med längs landsvägarna.

Fattigstocken vid kyrkan i Lau är omnämnd i ett sockenstämmoprotokoll från 1710. Där omtalas det att fattigbössan hade blivit plundrad och därför behövde ha ett nytt lås. Möjligen är det samma fattigbössa som några år senare står omnämnd i kyrkans inventarium från 1737.

Ända fram till 1867 finns redovisat hur mycket som kommit in under året i fattigstocken och som sedan fördelats ut till de fattiga. Denna fattigbössa står numera placerad alldeles innanför församlingsporten i Lau kyrka och är utformad som en meterhög s.k. ”fattigstock” av furu, en rödbrun stock med rektangulär genomskärning (98cm x 18cm x 13cm). Den nuvarande fattigstocken är egentligen en senare identisk kopia av den gamla från tiden före 1737. På översidan finns en myntspringa i ett svartmålat järnbeslag. Till denna fattigstock finns också den ursprungliga fattigtavlan, ett triangulärt överstycke från 1700-talet med målad tysk text: ”Bedänckt den armen Zu jeder frist, das wirdt belohnen HE: Jesu Christ”.

Tillbaka till Innehåll

 

1600-talets missväxtår

Svår missväxt och hungerår under århundraden långt tillbaka i tiden finns väl belagda. Ibland kan man i efterhand rekonstruera orsakssamband med tillfälliga klimatförändringar eller köldår som kan ha utlöst missväxten, t ex av vulkanutbrott i andra delar av världen. Många pestår och missväxtår från medeltiden och framåt är dokumenterade i Strelows krönika från 1633. T ex beskrev han köldåret 1621 som alldeles exceptionellt. Då var en förfärligt stor vinter, som inte varit på hundra år. Många husdjur frös ihjäl eller dog av hunger. Säve beskriver åren även 1649-50 som svåra missväxtår. (Gotländska skrifter, del III, P A Säve)

Landsbygdens folk hade som regel inga stora undanlagda reserver att ta av när nödåren kom, utan då uppstod lätt hungersnöd och fattigdom. Många blev tvungna att gå i från gård och hem.
Tillbaka till Innehåll

Gardgangen

Redan 1642 kom en kunglig förordning om att socknarna skulle inrätta fattigstugor. Förordningen tycks dock inte ha levt till någon större efterföljd. Istället hade gårdarna ett gemensamt ansvar för att se till att de fattiga och gamla fick mat och husrum genom den s.k. ”gardgangen”, ett slags ambullerande inackorderingssystem. I Lau reglerades gårdgången genom att de fattiga förde med sig en ”matbudsklubba”, som ett tecken på att vara berättigad till uppehälle på en gård under en tid. Klubban förvarades mellan användningarna i kyrkan. En sådan klockformad ”klubba” från Lau, daterad 1805, finns ännu bevarad. Den är i svarvad furu och 9,5 cm hög.

Matbudsklubba från 1805 /Bild ur Kyrkoinventarier LAU, del 3

 

Efter en kunglig förordning från 1697 påbjöds av landshövdingen på Gotland att kollekter för de fattiga skulle upptas varmed ”allmosehjon och tiggare” skulle kunna underhållas. I förordningen vädjades särskilt till de besuttna att bidra, ”de som Gud med större förmögenhet välsignat, troligen måste förmanas därtill rundelig att giva”.

Hunger och fattigdom sågs som ett Guds straff och att visa de fattiga barmhärtighet var ett sätt att blidka den Rättvisa Guden, vilket framgår med tydlighet i kungörelsen från 1697:

”… i det man den fattiges nöd intet låtit sig till hjärtat gå, är den förnämsta huvudorsak som upptänt den Rättvise Guden till vrede, och föranlåtit honom att hemsöka vårt kära fädernesland med en så svår landsplåga som hunger och dyr tid, så är intet bättre medel ätter att blidka honom” ….”att man övar barmhärtighet emot den fattige”.

Det fanns även ett visst mått av moralism år 1697; att hjälpen

”…må komma dem allenast till godo, vilka rätta allmosehjon äro, och intet hava tillskyndat sig på halsen armod genom lättja eller ett oordentligt leverne, ty måste de förra ifrån de senare väl skiljas, innan någon hjälp utdelas,”.

Utdelning till de fattiga skulle ske om söndagarna i kyrkan av kyrkoherden och kyrkvärdarna, inte utan en viss baktanke; ”…varigenom de fattiga kunna lockas att söka Guds församling”.

 Varje socken bar ett särskilt ansvar för sina fattiga och det skulle inte löna sig att be om hjälp i en grannsocken. En tiggare

”…skall hålla sig inom en socken dit han hörer och intet begiva sig därifrån, utan när han ertappas, lärer bliva tillbakers förd dit han hörer”.

Tillbaka till Innehåll

1700-talets nödår med svält och sjukdomsepidemier

1700-talet präglades av alla krigsår som dränerade svensk allmoge på unga män i stormaktstidens erövringskrig. När kungen 1720 skulle rekrytera soldater till krigföringen fanns exempelvis i socknen Lokrume bara två ynglingar kvar eftersom alla andra karlar mellan 20 och 60 år redan hade gått ut i kriget. Men det var också en tid av svåra missväxtår som dokumenterats i efterhand. Enligt Säve var 1709 en kall vinter som ledde till hungersnöd på Gotland, varefter pesten härjade i tre år.

 För Laus del kan man för denna tid hjälpligt spåra hungeråren i dödböcker och kyrkans räkenskaper över fattigvård. Under ”normala” år på 16- och 1700-talet dog årligen någon enstaka person i socknen, mycket sällan fler än 10. Till exempel dog bara 4 personer 1694 och endast 1 person 1697 medan åren däremellan däremot dog hela 42 personer! På liknande sätt dog 36 personer i Lau under åren 1718-19, men bara 1 resp 4 åren före och efter.

 Under 1700-talet kom återkommande missväxtår med svår hungersnöd i Lau och på Gotland. Under åren 1760 – 61 dog 40, huvudsakligen små barn. Året 1772 översvämmades Gotland av kringvandrande, utsvultna ölänningar. Åren 1775-76 rådde stor hungersnöd med hög dödlighet som följd.

P A Säve berättar om nöden på 1780-talet främst under åren 1784 och1788. Då var ”här en förskräcklig vinter med mycket snö på Gotland”. (Gotländska skrifter III, s. 56-62). Stor livsmedelsbrist rådde i Visby, delvis på grund av den uteblivna handeln efter alla krigsåren. Den viktiga handelsvaran salt kunde t ex utebli och tvingade då folk att till stor bränsleförbrukning sjuda salt från havsvatten. För att undsätta Gotlands nödställda befolkning under nödåren beslöt därför landshövdingen Lars Reinhold Dalman att ett förrådshus för säd i ett av ringmurens torn skulle inrättas. En minnestavla i sten över detta finns ännu kvar i det s.k. Dalmanstornet i ringmurens nordöstra del.

Foton: Gunnar Mannervik, 2019/

Detta Förrådshus Skall Till Efterverlden Förwara Tacksamt Minne
Af
Kongl.Majts Tro-Man
Vice Landshöfdingen Majoren och Riddaren
Herr. LARS REINHOLD DAHLMANS
Priswärda Omvårdnad för Gothlands Nödstälde Invånare
År 1784
då Swår SpanmålsBrist Tryckte Landet

Runt 1780 härjade rödsoten i Lau och kort därefter bröt en epidemi av smittkoppor ut under åren 1788-90. Epidemin drabbade främst barnen bland de 40 som dog under dessa år. Under 1788 dog 5 små barn hastigt i okänd barnsjukdom av totalt 12 döda i Lau. Av 8 döda 1789 var 7 små barn som dog i koppor under vinterhalvåret. År 1790 dog 5 barn i okänd barnsjukdom och 2 barn i kikhosta av totalt 12 döda. Knappt tio år senare 1798 dog 11 personer i Rötfeber. 1700-talet var knappast några gamla goda tider.
Tillbaka till Innehåll

1700-talets fattigkassa

Kyrkan var ålagd att upprätta en fattigkassa för socknens ”fattighjon”. Det upptogs tionden och insamlades kollekter för att kunna ge de fattiga något – om än ack så lite. I kyrkans räkenskaper runt år 1700 var den årliga inkomsten från tionden, kollekter samt insamling till nattvardens bröd och vin cirka 30 Daler, dvs ca. 6000 kronor i dagens penningvärde.

Som exempel kan man ta året 1693. Då var kyrkans samlade inkomster 31 Daler och 2 ören. Till socknens fattiga utbetalades det året futtiga 4 öre. Samtidigt skulle biskopen ha 1 Rd 8 öre (=40 öre), Prosten, 1 Rd 12 öre, Wisby Skola 24 öre, Sockenskolmästaren 16 öre, och Klockaren 8 öre. Prosten fick dessutom lika stor inkomst från huvudförsamlingen i När och biskopen fick säkert medel inte bara från detta pastorat utan från alla Gotlands övriga församlingar.

 Mellan åren 1725 och 1756 utbetalades till samtliga fattiga i socknen belopp från 1 riksdaler upp till knappt 5 riksdaler. Antalet mottagande personer var vanligen mellan 6 och 11 fattiga som skulle dela på dessa få penningar. Många av dessa fattighjon var medellösa båtsmansänkor, en del bodde på backarna eller var s.k. inhyseshjon på socknens gårdar.

De fattiga i socknen som erhållit medel från sockenkassan för året 1744 var följande med angivna fattigmedel i ören för var och en. På 1 daler gick 32 ören och 1 daler motsvarar i dagens penningvärde ca 575 kr och 1 öre ca 18 kr.

Lisbeth vid kyrkan	16 öre
Klockaränkan	16 öre
Båtsman Krejers Gertrud	18 öre
Margareta på Wachten	14 öre
Båtsman Frides Annika	12 öre
Båtsman Krejers Annika	12 öre
Båtsman Mattias Gardes 3 faders- och moderslösa barn	15 öre
Annika på Wachten	4 öre
Båtsman Hans Käck	6 öre
Margareta vid Bjerges	6 öre

 

 I kyrkans bevarade räkenskapsböcker finns alla fattiga noggrant bokförda med det årliga understöd de erhållit från sockenkassan. Genom gårdgången tog också socknens husbönder ett visst ansvar för utspisning av medellösa. Vid sockenstämma den 1 juni 1766 uppmanades sockenmännen att inte försumma ”att sända spisning till gamla Margareta på Wachten”, något som av somliga hade blivit eftersatt. Varje hel gård skulle utspisa henne i 4 dagar och de mindre i proportion till storlek. I socknen fanns förutom prästgård och klockare på denna tid 19 gårdar, som alla hade att ta del i detta utspisningsansvar.

Vakten (Wachten) låg under backarna sydväst om Botvide gård. Där låg redan på 1600-talet ett båtsmanstorp och under 1700-talet framgår att ett flertal fattiga hade sin boplats där, Margareta på Wachten, Annika på Wachten, salpetersjudaränkan Maria Larsdotter på Wachten och Lars på Wachten.

• • Margareta var dotter till båtsmannen Pehr Garde. Hon var född 1689 och dog som fattighjon och inhyses änka 1767.
  • Annika (Anna) Nilsdotter på Wachten dog som inhyses änka 1765.
  • Maria Larsdotter kom från Visby 1748 med sin man smålänningen och salpetersjudaren Pehr Isacsson. Pehr dog 1767 och änkan Maria blev fattighjon till sin död 1783 vid 75 års ålder.
  • Lars på Wachten var född på Bönde 1748 och son till Lars Jacobsson och barnmorskan Gertrud Grelsdotter. Han dog i vattusot 1803 som inhyseshjon vid 54 års ålder.

 

Vid 1700-talets slut betalades fattigmedel ut till följande 7 personer 1794;

• • Lars på Wachten
  • Kjortelens änka
  • Lyströms änka
  • Anna Gannor
  • Laufeldts änka
  • Klockarmor (Gamla klockaren Pehr Pehrssons hustru Gertrud Jacobsdotter, död 1795, vid 78 års ålder.)
  • Lauqvists änka

Tillbaka till Innehåll

Jakob Karlsson berättar om 1800-talets nöd och fattiga

Om 1700-talet var en bister tid med nödår och fattigdom, så var perioder under 1800-talet knappast så mycket bättre. Dessa nödår ligger närmare vår tid och det finns mer av dokument från hur fattigdom och nöd härjade i bygden. Jakob Karlsson (Fäi-Jakå) berättade i sina brev 1890 till Masse Klintberg om nödåren vid slutet av 1840-talet, såsom det berättats för honom av hans föräldrar. Fäi-Jakås far Karl Johan var född 1819 och hans mor Dorotea var född 1821, så de kunde ännu berätta om svälten som för dem var mindre än 50 år tillbaka i tiden.

Far och mor minns ännu en karg tid (Ur Fäi-Jakås fyst brevi)

”Ja, en sånnar kargar täid minns ännu Far u Mor, men arstale minns di int riktut, men de var undar den täidn sum di byggäd När skolå (klart 1847). De haldäd bei i träi ar sum fålki matt nytt bad säurväirå (ängssyra) u hässleknupp (hasselknopp) u aldår (ollon) me, men de var mästn för baiske så att mästn ingen kund ter (äta) dum sär Mor. Ja, Far mainar pa att de där svår ari var umkringg 1846. U täu de fyst ari var de gutt um fisk, men de säist are fanns de int någ fisk heldar u de blai int någ alls (strämmingg) pa flair ar da, för strämmingen dödä u de blai int någ sen förrn avln fick vax till.” (s.252).

(Ja, en sådan karg tid minns ännu Mor och Far, men årtalet minns de inte riktigt, med det var under den tid som de byggde skolan i När /klart 1847/. Det höll i i tre år som folket måste nyttja både ängssyra och hasselknopp och ollon, men de var nästan för beska så att nästan ingen kunde äte dem säger Mor. Far menar på att de där svåra åren var omkring 1846. Och de två första åren var det gott om fisk, men de sista åren fanns det inte någon fisk alls och det blev inte någon strömming på flera år då, för strömmingen dog och de blev inte något sedan förrän aveln fick växa till.)

Man fick binda finmaskiga garn

Under de svåra svältåren var det torkan som ledde till urusla skördar. På lerjorden fick man inte ens igen utsädet och medan örjordarna kunde ännu ge lite råg om hösten. Korn kunde också ge något om än så lite. Så man fick leva på kornkaka och potatis. När fisken var slut fick man doppa brödskivor i saltlake och steka på risten. (s. 252)

 När de svåra åren började 1845 var det ännu så gott om strömming att folk levde nästan enbart av strömming. ”Strömmingen var så stor och tjock och fet att det var som att äta fläsk”. Somliga kokade strömming tillsammans med blåklint (akarrosår) som de plockade uppe i Nyen och åt nere vid stranden. Men redan efter ett par år var all strömming slut.

 För att få någon fisk tvingades man då binda finmaskiga garn så att de åtminstone kunde få sprut (småfisk) och vassbäuk (skarpsill). De garnen var från 1852 och fanns ännu kvar på Fäi-Jakås tid. De blev kallade ”femtitvåar”.

Fattigt folk gick och tiggde

”U de var så mik fatti fålk sum gikk u tiggädä, så att de gikk äut u in flair otlie um dagen u kund int fa en bröbit till mätt si me um dagen en gangg. Ja, så att de var en riktu bedrövli täid da, helst säist are när de int blai någ fisk heldar.”(s.252)

(Och det var så mycket fattigt folk som gick och tiggde, så att det gikk ut och in flera gånger om dagen och kunde inte få en brödbit till att mätta sig med om dagen en gång. Ja, så att det var en riktigt bedrövlig tid det, helst de sista åren när det inte blev någon fisk heller.)

Hasselknop och bark i säden

”Ja, Mor talar om att di hadd handkvänn, u fålki kåm däit u malädä hail säkkar mästn me bärt hässleknupp u bark me någle dålie slåimne sedkånn äi sum di skudd ha ti brö. U sumbli fålk var så äutsvältne att di att di mästn int kund årk ga, ikk mindar da årk arbetä, för di kund knafft fa så mik mat att di kund hald läiv uppe.” (s.252)

(Ja, Mor talar om att de hade handkvarn, och folket kom dit och malde hela säckar nästan med bara hasselknopp och bark med några kärnlösa sädeskorn i som de skulle ha till bröd. Och somligt folk var så utsvultna att de nästan inte kunde orka gå, ännu mindre att orka arbeta, för de kunde knappast få så mycket mat att de kunde hålla livet uppe.)

I Jakob Karlssons brev finns också P A Säves beskrivningar av 1800-talets svältår återgivna, där det berättas om hur folk samlade huxlbär (oxelbär), sväinbär (hagtorn), slöior (slånbär), hässlknupp (hasselknopp), säurväirå (ängssyra) och aldår (ollon). Av håifråi (höfrö) kokte man gröt. Av ainbär (enbär) och puss (pors) bryggde man dricka. (s.336)
Tillbaka till Innehåll

Nödårens nödhjälp

När nöden var som störst beslöt man i socknen att söka bistånd från staten. Pastor Klintberg uppmanades av församlingen att söka nödhjälp ifrån länsstyrelsen, vilket framgår av följande sockenstämmoprotokoll (1845-10-19).

”Pastor lät i all hast sammankalla sockenstämman för att förebygga en väntad hungersnöd efter året missväxt och felslagna strömmingsfiske och dessutom efter förra årets dåliga årsskörd. Det råder både brist på brödföda och penningar. Det behövdes minst 150 tunnor råg för Lau och 260 för När, dvs ¼ tunna per person. Pastorn anmodades av stämman att söka understöd från Kungl Majt om denna mängd råg eller penningar motsvarande 5000 riksdaler banco. Pengarna skulle utgöra ett lån för vilket husbönderna en för alla och alla för en, dvs gemensamt ansvar, för sig erbjöd sig att återbetala på de villkor som Kungl Majt ämnade föreskriva.”

I mars 1846 kom ett första besked om bistånd från länets undsättningskommitté som till delade pastoratet 116 riksdaler och 32 skilling Banco. Medlen hade Gotland fått genom frivilliga gåvor som inkommit för att lindra nöden i länet. Av detta belopp tilldelades Lau en andel av 38 riksdaler, 42 skilling och 8 runstyck. Pastor Klintberg upprättade en förteckning över de inhyses hushåll som var mest behövande och en uppgjorde en tilldelning efter behov. Det handlade om 8 hushåll förutom 5 redan sockenfattiga.

Till sommaren, i juli månad, kom ytterligare nödhjälp. När-Lau Pastorat fick sig nu tilldelat 12 Riksdaler och 24 skilling Banco från Gotlands Läns undsättningskommitté. Av detta belopp fick Lau 5 Rd 16 sk Bco för inköp av råg. Det räckte till inköp av 24 kappor råg dvs 22 kappor rågmjöl efter malning. Mängden motsvarar 82,5 kg. Detta rågmjöl fördelades sedan på 12 fattighushåll i socknen. Det blev inte mer än en kappa mjöl (3,75 kg) per person, dvs inte mycket att leva på. Inom ett år skulle också 9 personer i dessa hushåll ha avlidit. Från oktober 1845 till oktober 1846 dog dessutom 5 små barn i socknen. Under nödåren 1845-47 dog sammanlagt 39 personer.

	Kappor mjöl
Laudells	4	Anna Laudell död 5/6 1847 och Mattis Laudell död 16/12 1846
Laustedts	3	Pehr Laustedt död 27/5 1847
Anna Wiberg	2	död 20/9 1846
Anna Ahlström	2	död 30/7 1847
Elsa Gottfred	2	Elsa död 26/ 1846 ? och dottern Lena Maria död 17/9 1846
Maja Österberg	3
Änkan Ekelund	1
Lisa Massarfve	1	död 15/3 1847
Änkan Sunberg	1
Cajsa Halsarfve	1
Brita Ahlström	1	död 1/1 1847
Maja Mattsson	1

 

I oktober samma år, 1846, anhöll församlingen om hjälp med anskaffande av utsäde. Närs sockenmän hade begärt sammanlagt 50 tunnor utsäde till vårråg. Lau sockenmän ansåg dock att de inte hade tillräckligt jordmån tjänlig för vårråg utan begärde istället att få köpa 14 tunnor korn, vilket de inte trodde sig kunna erhålla på Gotland.

I juni 1847 hade 12 tunnor undsättningsråg beviljats för att tilldela de mest behövande i socknen. Från fattigkassan utbetalades 1847 stöd till de 4 fattiga i församlingen som ännu var vid liv efter de värsta svältåren, nämligen Anna Brita Laudell, Anna Ahlström, Maja Mattsson och änkan Ekelund.
Tillbaka till Innehåll

Laikstäuår (Ur Fäi-Jakås fyst brevi, 1889, s.95)

 Ett sätt att få in medel till de fattiga vid denna tid var att ta ut bötesbelopp vid ungdomarnas s.k. lekstugor. Att hålla lekstuga var den tidens dans-och nöjestillställning för vuxna ungdomar (konfirmerade) och hölls regelbundet på gårdarna i socknen. Men enligt Kungl Majt:s författning från 1816 var allt noga reglerat, kanske mest för att stävja brännvinsmissbruket. Lekstugorna skulle ovillkorligen stängas senast kl 10. Försäljning och konsumtion av alla slags spritdrycker var förbjudna. Men det hände att det gick nog så vilt till med fylleri, gräl och slagsmål och att den utsatta tiden vida överskreds. Lekstugeföreståndaren kunde då bli skyldig att erlägga upp till 6 Rd 32 sk i böter till fattigkassan om allt inte gick rätt till efter reglementet. Vid 1800-talets mitt kom det nästan årligen in bötesbelopp till kyrkan. Om boten kom från lekstugorna är dock något oklart.

Ska man tro Fäi-Jakå (Jakob Karlsson, Fie) så var det likafullt mycket brännvin i omlopp på hans tid.

”Men de var den skillnadn, att förr var de alltut laikstäuå va ivist`n sundeskväld. U de bad dränggar um pa körkvalln, u de var int brist pa ti fa, för gubbar börr sto väntäd pa att dränggar skudd kumm u bid dem, helst den täidn sum di hadd lug till säl brännväin, för daim sum da hadd brännväin ti säl, di vidd gänn ha laikstäuå, för da fick di säl brännvein u kaffi.”

(Men det var den skillnaden, att förr var det alltid lekstuga varenda söndagskväll. Och det bad drängarna om på kyrkbacken, och det var inte svårt att få, för gubbar bara stod och väntade på att drängarna skulle komma och be dem, helst den tiden som de hade lov att sälja brännvin, för dem som då hade brännvin att säja, de ville gärna hålla lekstuga, för då fick de sälja brännvin och kaffe.)

/Om socknens lekstugor finns mer att läsa under texten om Musiklivet i Lau./
Tillbaka till Innehåll

Inhysesfolk på gårdarna

Ur sockenstämmoprotokoll för När och Lau i februari 1848 framgår att kostnaden för socknarnas fattigvård nu hade blivit alltför besvärande eftersom hemmansägarna i socknarna inte hade klarat underhållet för sina inhyses fattiga.

Under 1800-talets första hälft hade Lau en stark befolkningstillväxt och många människor fick bosätta sig som ”inhysta” på gårdarna. En hemmansägare kunde efter godkännande av sockenstämman försälja jord till de inhysta, varpå dessa kunde bli mantals- och skattskrivna på gården. Villkoret var enligt lag att jorden var på 4 tunnland och så beskaffad att den kunde försörja ett mindre hushåll. Hemmansägaren bar dock ett fortsatt ansvar för de inhystas vård och underhåll så att inte socknen skulle behöva betungas av detta. Detta ansvar skulle gälla framgent under 50 år. Den mellan hemmansägare och inhyses upprättade köpehandlingen skulle lagföras på hemmansägarens bekostnad.
Tillbaka till Innehåll

1800-talets fattigvård

Redan i 1686 års kyrkolag rekommenderades alla församlingar att inrätta fattigstugor något som från och med 1734 skulle bli en skyldighet. Det kom nog likväl att dröja länge innan öns församlingar genomförde påbudet. De första fattigstugorna på Gotland torde ha uppförts först vid slutet av 1700-talet. Och någon sådan fattigstuga kom inte till stånd i Lau förrän långt senare. Vid 1750 års biskopsvisitation konstaterade sockenstämman att det bara fanns en fattig i socknen och att det därför saknades fattigstuga. Det var nog inte riktigt sant för i själva verket betalades det samma år ut understöd till 7 fattiga i socknen.

Efter de hårda åren vid 1700-talets slut bredde hunger och tiggeri ut sig. Det fick Landshövdingen Carl Otto von Segebaden att agera 1772. Han ville stoppa ”alla otidliga tiggerier, i synnerhet i denna dyra och brödlösa tiden, då varjehanda lättingar och löst folk landet skockevis kringstryka, var och en församling bör i sin socken besörja , det fattigstugor av sten varda allrasist uppbyggda och förfärdigade till nästa juni månad slut…. och vid det förelagt vite 20 daler silvermynt….”

/Ur sockenstämmans protokoll den 20 april 1772/

Församlingen i Lau som ännu saknade fattigstuga begärde emellertid anstånd om byggandet av en sådan med tanke på att de detta år hade ansenliga kostnader för byggnad i prästgården och reparation av kyrkans tak. Dessutom fanns bara en enda som behövde socknens hjälp till uppehälle, nämligen salpetersjudaränkan Maria Larsdotter på Vakten. Hon fick dock hjälp genom att kyrkoherden hade upprättat en s.k. ”matbok”, genom vilken sockenmännen försåg henne med mat.

Vid 1800-talets början var ett stort antal fattighjon bosatta på Annexens grund möjligen på klockargården. Till dem hörde, änkan efter Lars Matthisson Ahlström, gamla klockardottern Bodilla Ahlström Båtelsdotter, f.1743 och dessutom fanns i socknen 8 ”sockenfattiga” änkor, huvudsakligen efter döda båtsmän.

 Bland de fattighjonen som möjligen kan ha bott på klockargården (på ”Annexens grund”) var inhyses Jacob Olofsson med familj. Jacob var född 1766 i inhyses stuga på kyrkans grund, son till inhyses Olof Jacobsson och Anna Nilsdotter (f.1740). Jacob gifte sig 1794 med Anna Pehrdsotter (dotter till avskedade båtsmannen Pehr Kjortel). Jacob var fysiskt handikappad i armarna och senare betecknad som krympling. De fick en dotter Brita 1796 som dog vid 3 års ålder och en dotter Anna f.1800 som flyttade till Koparfve 1815.

Denna fattiga familj bestående av Jacob, hustrun Anna och modern Anna dog inom loppet av några få år, modern Anna Nilsdotter 1826 vid 86 års ålder, hustrun Anna Pehrsdotter 1828 (62 år) och Jacob 1829 (63 år).

Enligt ett visitationsprotokoll fanns ingen fattigstuga i varken Lau eller När ännu 1813. I kyrkoherdens protokoll kan man läsa; ”Ingen sådan sockenfattig finnes som behöva daglig fattigförsörjning. De bo i sina egna kojor och hava merendels jordtorvor som de odlar och ha av de ägor sin mesta bärgning. Församlingen förse dem med vad annars brister”.

 Ett par decennier senare vid Ebersteins biskopsvisitation 1831 framgår att Lau församling i jämförelse med När hade goda tillgångar i kyrkokassa, fattigkassa såväl som magasinskassa. Lau hade på den tiden sitt sockenmagasin inne i kyrkan, i ett särskilt avskilt rum intill västra gaveln.

 Någon egentlig fattigstuga kom förmodligen aldrig att uppföras vare sig under 1700- eller 1800-talets första hälft. Möjligen kom klockargården att fungera som fattigstuga under en tid. I den mån man kan tala om fattigstugor var det förmodligen de utblottades egna stugor som härbärgerade fattighjonen. Vad som socknen räknades som socknens fattigstuga vid 1800-talets början är oklart. Enligt sockenstämmoprotokoll från 1846 fanns fem sockenfattiga, nämligen Ekelunds änka, Hvitsockers, Laudells, Anna Ahlström och Maja Mattson.
/Ur sockenstämmoprotokoll (1846-03-05)/

• • Anna Brita Laudell var inhyses fattighjon och änka efter sjömannen Gabriel Laudell
  • Catharina Jacobsson Glömsker var änka efter båtsman Hvitsocker
  • Anna Ahlström f.1770 dog 1847. Hon var dotter till Lars Mattsson Ahlström och Bol Bothelsdotter.
  • Maja (Maria) Mattsson f. 1812 i Lau var dotter till inhyses Matts Mattsson och Maria Aronsdotter och senare gift med backstugusittaren Hans Ahlström (f.1806)

 

Troligtvis bodde ingen av dessa i någon uppförd fattigstuga, men några bodde på kyrkans mark, Annexens grund.

Under nödåren runt 1850 är fler personer benämnda fattighjon och boende på Allmänningen i husförhörslängderna från 1848-57:

• • Änkan Cecilia Maria Glömsker f.1791, vars man kronobåtsman Pehr Glömsker dog i Ljugarn 1828. (utfattig)
  • Sjömanshustrun Greta Helena Nordin f.1789 i Klinte.
  • Änkan Elsa Catharina Hansdotter Laugren f.1788 i Lau.

 

I samma husförhörslängd står följande personer som försvarslösa:

• • Pigan Cajsa Stina Laugren f.1825, död 1850, dotter till f.d. sjömannen Jacob Laugren.
  • Pigan Greta Cajsa Bofred, f.1820 på När, till Botvide 1850 och hennes oäkta son Lars f.1850 i Lau.

 

Att man var försvarslös betydde att man saknade ”laga försvar”, dvs.var arbetsför men oförmögen att försörja sig och därför kunde tvångsomhändertas av myndigheterna och placeras på arbetsinrättning. Arbetsplikt rådde på den tiden.
Tillbaka till Innehåll

Fattigvårdsstyrelse och fattigstuga

För att få en likartad reglering av fattigvården i riket kom en fattigvårdsförordning 1847, som innebar att det i varje socken skulle finnas en fattigvårdsstyrelse. En sådan kom också till stånd i Lau. I När hade socknens första fattigstuga uppförts redan 1845. Men något beslut om fattigstuga i Lau var då ännu inte taget.

 Vid sockenstämman i nov 1848 beslöts ”att fattighjonen böra förflyttas till ett ställe och der af en person skötas, så att därigenom tillika med vedbrands besparing må vinnas”. Om så blev fallet framgår inte tydligt, men enligt Hallströms biskopsvisitation 2 år senare tycks dock en fattigstuga funnits 1850:

”Rörande fattigvården uppgavs att för närvarande endast trenne fattighjon inom församlingen finnas, av vilka en bebor Fattigstugan. De undfå sitt uppehälle av husbönderna efter tur. Det klagades över att böter, som enligt saköreslängderna tillkomma de fattiga, icke inflyta, vadan vederbörande uppmanades att vidtaga erforderliga åtgärder för dessa medels utbekommande.”

”Församlingens klockare bor i eget hus ehuru klockarebyggnad finnes och åtnjuter i årlig lön 5 tunnor råg och matskott.” /Ur Hallströms biskopsvisitation 1850, §12./

De tre i protokollet omnämnda fattighjonen som också undfått stöd ur fattigkassan 1849 var Eklunds änka, Maja Mattson och änkan Laudell.

Vem av socknens tre fattighjon som bodde i fattigstugan framgår dock inte. Inte heller vilken byggnad som utgjorde fattigstuga 1850.
Tillbaka till Innehåll

1800-talets klockarbostad och fattigstuga

 I januari 1851 konstaterade fattigvårdsstyrelsen att änkan efter förre skolmästaren, Anna Lauberg, var i behov av daglig vård och skötsel från socknen. Hennes son Lars Petter åtog sig hennes försörjning mot 2 tunnor råg och 2 Rd 32 sk årligen från socknen. Sonen hade gift sig i oktober 1850 i Garda med pigan Anna Cathrina Glömsker och flyttat tillbaka till Lau efter en tid i Öja. 1852 hade han tagit värvning som båtsman med rotenamnet Glömsker och kommit upp sig och blivit korpral 1854. Så småningom blev han även varvsbåtsman och dekorerad med svärdsmedalj.

Lars Petter Lauberg stod nu som ägare av manbyggningen tillhörande skolmästaränkan Anna Lauberg och 1852 försåldes denna bostad av honom till sjömannen Lars (Båtelsson) Ahlström för 33 Rd 16 sk. Av husförhörslängderna att döma bodde Ahlströms gamla mor Hanna Maria Ahlström i huset hos Anna Lauberg. Fadern Båtel Ahlström hade avlidit 1844 samma år som sonen Lars gick till sjöss. Men modern bodde förmodligen ensam kvar tillsammans med Anna Lauberg i huset vilket kunde vara en anledning för sonen att köpa det.

 I protokoll från december 1855 framgick att Anna Lauberg sedan några veckor gått runt mellan gårdarna för sin försörjning efter gårdarnas mantal, den s.k. gardgangen. Sockenmännen var missnöjda och hänvisade till tidigare avtal med sonen Lars Petter (numera korpral Glömsker) om ansvaret för modern.

 År 1857 dog Hanna Maria Ahlström och Anna Lauberg blev förmodligen ensam kvar i huset. Då beslöt fattigvårdsstyrelsen att Anna Lauberg skulle få bo i den kammare som är i fattigstugan, eftersom hon inte kunde bo hos sin son Lars Petter.
(Om Lars Petter Glömsker finns att läsa i uppsatsen om båtsmännen i Lau.)

På kartan från laga skiftet 1898 finns Ahlströms tomt med två åkrar markerad på en plats alldeles norr om ”klockarvät” i nuvarande Kluckartäppu. Det kan möjligen vara Lars Laubergs klockarboställe som Lars Båtelsson Ahlström senare köpte.

Detta klockarboställe torde ha tillkommit före 1796 då tidigare klockaren Pehr Pehrsson gifte om sig. Det står nämligen i vigselboken att han ”bor numera i inhyses egen stuga vid kyrkan”. Den gamla klockargården vid kyrkan, där han tidigare hade bott, hade blivit utdömd. I samband med en biskopsvisitation 1753 framförde sockenmännen avsikten att ”bygga en ny Klockarstuga emedan den gamla är alldeles förfallen”.

I denna ”nya” klockargård hade säkerligen den tillträdande skolmästaren och klockaren Lars Lauberg flyttat in 1817 och här bodde nu på 1850-talet änkan Anna Lauberg kvar sedan hennes man gått bort 1838.

Den ursprungliga klockargården rymde förmodligen sockenstuga och barnmorskebostad vid denna tid. Att göra gamla klockargården vid kyrkan till fattighus beslöts av sockenstämman först i oktober 1859, då skulle först nödvändiga reparationer av klockarbostället göras till nästkommande sommar.

Möjligen fanns ytterligare en fattigstuga, i vars kammare Anna Lauberg placerades 1857, kanske den fattigstuga som omnämndes 1850 vid biskopsvisitationen. (Se ovan) Den 2/11 1861 sammanträdde nämligen fattigvårdsstyrelsen i fattigstugan och för att besluta om försäljning av den gamla fattigstugan. Efter anbudsgivning såldes den till arbetskarlen Nils Petter Pährsson Koparfve för 35 Rd. Detta tyder på att det fanns en äldre fattigstuga eftersom klockargården precis iordningställts till fattigstuga 1859/60. Det är inte helt osannolikt att gamla fattigstugan låg där senare Huxl-Pelle bodde, dvs ”vandrarhemmet” på Kauparfve grund. Denne Nils Petter bytte på 1880-talet efternamnet till Pettersson och gick under smeknamnet Huxl-Pelle. Han var då gift med Anna Margareta (Greta) Bodin. Enligt Jacob Karlsson, Fie, bodde dock Anna Greta Bodin långt senare, 1892, ensam i fattigstugan vid kyrkan, dvs gamla klockargården.

Till fattigvården hörde under 1860-, 70- och 80-talen att sockenmännen försåg fattighjonen och fattigstugan med ved. Alla vedleveranser till de fattiga är noggrant redovisade i fattigvårdsstyrelsens räkenskaper.

Det gamla klockarbostället som 1860 blev fattigstuga har beskrivits i uppsatsen om ”Klockarna i Lau”. Av huset finns ett tidigt fotografi från 1894 taget av CE Lönngren. Det visar den gamla klockarbostället och senare fattigstugan liggande mellan brudluckan och prästgårdsruinen.

Fattigstugan, tidigare klockargården norr om Lau kyrka. Foto: CE Lönngren 1894.

Vilka personer som sedan kom att ha sitt boende i fattigstugan fram till det revs vet vi inte säkert. Av kommunalstämmans protokoll från 1904 vet vi att huset då ännu stod kvar men i obeboeligt skick. I husförhörslängderna mellan 1858 och 1880 är Anna Lauberg bokförd under Annexen och på samma sida som skolmästarens familj. I fattigvårdsstyrelsens protokoll framgår att sockenmännen försåg såväl fattigstugan som Anna Lauberg med ved på 1860-talet, vilket tyder på att skolmästaränkan själv inte var bosatt i fattigstugan. Hon dog 1874.

Från 1871 till 1900 finns socknens övriga ”fattighjon” samlade på samma sida i husförhörsboken under rubriken ”Socknen”. Men var på Allmänningen de bodde framgår inte. Dessa fem fattighjon var:

• • Anna Stina Christoffersdotter f.1817 i Lau (död 1900) utflyttad till När 1885 och död 1900. Hon var dotter till Christoffer Andersson Hemmor och Anna Jacobsdotter. Anna Stina födde en oäkta son Carl f.1851.
  • Greta Cajsa Bofred f.1820 i När, blev piga på Fie 1881 och dog 1886.
  • Anna Cajsa Sundberg f.1827 i Lau (dotter till Lars Hansson Sundberg och Brita Jondotter Nyman), död 1889.
  • Magdalena (Helena) Katharina Larsson f. Klasdotter f.1841 på Hallbjänne När. Hon gifte sig 1862 med Niklas Larsson på Koparfve (1:28). Hon blev änka sedan Niklas dött 1892. De var baptister och änkan måste därefter ha flyttat till Allmänningen (fattighuset). Hon dog som fattighjon 1909 efter att ha legat sjuk i 22 år! Hon hade dock innan dess flyttat till Burs 1898.
  • Helena Gertrud Söderlund (Österberg) f.1809 i Lau d.1887. Hon blev änka 1863 efter inhyseshjonet Johan Söderlund, f.1812. Hon var mor till Jacob Petter Söderlund, f.1834. (Se nedan och Smiss 1:4). Av Fattigvårdsstyrelsens protokoll år 1876 framgår att arbetaren Petter Söderlund som på grund av sjuklighet blivit ur stånd att försörja sig och de sina fick hjälp av Fattigvårdsstyrelsen med föda för 5 kronor samt med ett lass ved.
  • Fru Elisabeth Holmqvist (f.Rabe) som sedan 1865 varit skild i från sin man handlanden C J Holmqvist hade flyttat till Bjärges 1:37 (1:12) där hon drev en handelsbod. År 1884 hade hon dock som hon skrev till Fattigvårdsstyrelsen blivit ställd ”utan tak öfver hufvud, måst upphöra med sin lilla föga lönande handel vid Bjerges, därtill 68 år gammal och ur stånd att sig sjelf försörja” och därför vänt sig till socknen för att få hjälp. Hon hade en brorson i Skåne som kunde ge henne husrum där mot att Lau socken var villigt att betala hennes underhåll på 50 kr/år samt 50 kr till resan. Till det ställde sig socknen dock avvisande och beslöt istället att bereda plats åt Elsa Holmqvist i fattigstugan. Hon stod dock ännu vid sin död skriven på Bjärges, där hon förmodligen blev kvar.

Tillbaka till Innehåll

1900-1927

Förutom ovan nämnda Anna Stina Christoffersdotter och Helena Larsson finns ytterligare ett fattighjon omnämnt på samma sida i församlingsboken från 1900-1927, nämligen

Båtsmansänkan Stina Cecilia Glömsker (Lauberg), f.1832 i Havdhem, d.1815. Hon flyttade dock till Lye 1906.

I husförhörslängderna (församlingsboken) finns fattighuset omnämnd vid ett tillfälle. I husförhörslängden för 1881-1900 under boende på Allmänningen är Anne Margareta Bodin omnämnd som svag och boende i fattighuset. Att det med fattighuset avses fattighuset vid kyrkan är tydligt i Fäi-Jakås skildring (se nedan). Men av Fäi-Jakås berättelse att döma var det knappast några fler som bodde där vid samma tid.

Om Anne Margareta Bodins hårda livsvillkor skrev Fäi-Jakå 1892 i brev nr 30 (Flair brev fran Fäi-Jakå, s.150). Anne Margareta var då 51 år och kom att leva ytterligare 33 år.

”Ann-Grete bor i fattigstugan”

”…vör bräukar ha Ann-Grete, sum bor i fattistäu´u, ti jälp si kardä,…”. ”Ja, ha fa´ far mik ill där upp i de stäur fattistäu´u ainsumme iblant, u mangg ganggar jär´a föräutan bad vid u mat. Ja till u me så har´a bränt upp all gamble läikbredar, sum har ligg där undar körkstaintäun´n inn pa körgard´n. Ja, de tykkar fålki någ var, att skudd gutt mod till, ti ta u hagg sundar de bredi, u bjär in dum, u lägg dum i späisn u bränn dum. Ja, läikbredar jär sån där bredar sum int har ruttnä av läikkistår när di gravar läiki upp, u da tas di upp ör jårdi u kastäs pa n hög undar staintäun´n. Ja, de var fäaktut tykkar Lekton u vaim sum helst, att Anngret skall var i sån nöd, att´a matt bränn läikbredar, u var förutn vid u mat iblant. Ja de tykkar ja u, att´e jär riktut fäaktut att fålk ska läid brist nå unda sån go ar, u äi a sån soken me sum int finns någ fattie.”

(”… vi brukar ha Ann-Grete, som bor i fattigstugan, till att hjälpa till att karda…”. ”Ja, hon får fara mycket illa där uppe i den stora fattigstugan ensammen ibland, och många gånger är hon förutan både ved och mat. Ja, till och med så har hon brännt upp alla gamla likbrädor, som har legat där vid kyrkstensmuren inne på kyrkogården. Ja, det tycker folk nog var att skaffa gott mod till, till att hugga sönder dessa brädor och bära in dem och lägga dem i spisen och bränna upp dem. Ja, likbrädor är sådana där brädor som inte har ruttnat av likkistor när de grävt upp liken, och då tas de upp ur jorden och kastas på en hög vid stenmuren. Ja, det var fäaktigt tycker Lektorn och vems om helst, att Anngret skall vara i sådan nöd, att hon måste bränna likbrädor, och vara förutan ved och mat ibland. Ja, det tycker jag också, att det är riktigt fäaktigt att folk ska lida brist nu under så goda år, och i en socken med där det inte finns några fattiga.”)

Anne Margareta Bodin var född 1841 i Lau, dotter till Anders Bodin. Hon gifte sig 1860 med Nils Petter Pettersson, f.1833 i Stånga. De var bosatta på Koparfve grund och fick barnen Anna Katharina f.1866, Maria Helena f.1870 och Olof Theodor f.1877. Anna flyttade till När 1881. Maria flyttade till Sunnkyrke 1886. Olof flyttade till När 1891 och senare till Lye 1899.

Anne Margareta Bodin var kanske den sista boende på fattigstugan vid kyrkan. Vart hon tog vägen sedan fattigstugan rivits är oklart. Men enligt församlingsboken (1900-27) flyttade hon från Allmänningen med sin man Nils Petter till Halsarfve grund 1905 (”Vandrarhemmet”), där mannen dog 1908. Om Anne Margareta står det däremot att hon då bodde i ”fattighuset i Söderlunds byggnad”, dvs hos Jakob Söderlunds på nuvarande Smiss 1:4. Senare flyttade hon till dotterns familj i Rone, Anna och Vilhelm Fredriksson, där hon dog av slaganfall 1925.

 En fattig kunde genom kommunens försorg bli inackorderad i ett annat hushåll, som då blev betraktat som ”fattigstuga”. Om den av fattigvården försörjde ägde ett hus så tog kommunen den fastigheten som ersättning. På så sätt blev Vandrarhemmet kommunal egendom. Fastigheten såldes av Lau kommun till Masse Klintberg 1921.

På samma sätt köptes Fie 1:73, nuvarande Johan Ljunggrens manbyggning, av Lau kommun 1943 för att användas som fattigstuga, men den nyttjades aldrig utan stod obebodd fram till 1947, då Erik Ljunggren köpte fastigheten. Det är troligt att det nya fattighuset på Lau backar (se nedan) revs vid den tiden, dvs före 1943.

Om själva fattigvården i Lau finns mer att hämta ur Fäi-Jakås brev. I brev nr 4 från 1889 berättar Jakob om bröllopssfirandet. Där framgår att man i samband med bröllopskalaset också tog upp kollekt till de fattiga i socknen. /Ur Fäi-Jakås fyst brevi (s.102)./
Tillbaka till Innehåll

Den nya fattigstugan

Den gamla klockargården och fattigstugan vid kyrkan revs någon gång efter sekelskiftet. Kommunalstämman hade dock så sent som 1904 avslagit förslaget om rivning av det gamla då obeboeliga fattighuset, i avvaktan på att ett nytt fattighus skulle uppföras. Från slutet av 1890-talet till 1912 fanns det inget fattighus i Lau. Man laborerade med en rad projekt, bl a ett nybygge på skoltomten bakom sockenmagasinet. Till slut inköptes en fastighet på backarna (se nedan). En gemensam fattigvårdsinrättning som omnämns under stämman 1904 avsåg alla kommuner i södra kontraktet och gällde en fattiggård i Hemse med 50 platser. Lau anslöt sig också men hoppade av efter några år eftersom avgifterna ansåg vara för höga.

Dock redovisade fattigvårdsstyrelsen yttre och inre underhåll av fattigstugan under praktiskt taget alla åren från 1878 till 1924. Vilken byggnad eller byggnader det gällde framgår dock inte.

Vid 1900-talets början benämndes Söderlunds ställe på Allmänningen som fattighus, där Anne Margareta Bodin bodde en tid. (Se Gårdshistoriken/Allmänningen/Fattigstugan).

I församlingsboken 1900-27 (s.152) finns några redovisade som boende i ”Fattigstugan” före 1912.

Arbetaränkan och fattighjonet Kristina Gertrud Ahlström (f. Lönngren) f.1818. Hon blev änka 1884 efter arbetaren och backstugehjonet Lars Båtelsson Ahlström (f.1816 och son till Båtel Ahlström) och flyttade till Mattsarfve grund 1905 med sin dotter Johanna Matilda f.1861 och Valfrid Johannes Emrik f.1890. Hon dog vid en ålder av 89 år 1907. Var bodde dessa som fattighjon?

Arbeterska och fattighjon Anna Kristina Amanda Ahlström f.1871 i Lau, arbeterska från Fattighuset. Hon var barnbarn till ovan nämnda Kristina Gertrud och dotter till Margareta Catharina Ahlström på Allmänningen. Anna Kristina Ahlström flyttade till Tingstäde 1926. Hon fick en dotter Märta Hermanna Frideborg född 1905-08-04, som växte upp i Lau, fader okänd. Moderns nedkomst: Visby Domkyrkoförsamling. Modern tillhörde vid barnets födelse Lau församling, men hennes födelseattest var först bokförd 26/11 1913.

Lau kommun beslöt 1912 på förslag av fattigvårdsstyrelsen att inköpa änkan Laurins gamla fastighet på Laus backar av ägarna Johan Bergström och Katarina Laurin för 500 kr. Medel därtill togs ur magasinskassan. Det var en ”manbyggnad av trä under papptak samt ett utbygge av sten bestående av kök samt brygghus, därtill ett mindre på tomten uppfört hus av trä samt de på nämnda tomt växande och tillhöriga lövträd”. Det skulle bli socknens nya fattigstuga. Fattigstugan besiktades av fattigvårdsstyrelsen och fick mer eller mindre årligt underhåll både invändigt och utvändigt.

Bilden visar fattigstugan medan den ännu var en privat bostad. Huset var ett bulhus i parstugeform med köks- och brygghusbakbygge i sten. T v skymtar den lilla ladugården. Vid trappan står t h ägarinnan Catarina Laurin f Ahlström och t v möjligen äldsta dottern Anna, den enda av de 6 döttrarna som blev kvar i Lau. Foto: Masse Klintberg 1906.

Under 1920-talet tycks änkan Anna Stina Vedin (Liten) varit den som flyttat in i denna fattigstuga. Hon fick från fattigvårdsstyrelsen till att börja med 25 kr/år, 1928 höjt till 50 kr/år. Fattighuset försågs också med ved genom socknens försorg. Veden levererades ända från Garda. Anna Stina hade varit gift med kronobåtsman Jacob Adrian Vedin (Liten) på Liffride 1:2. Men hon blev änka 1920 då Jacob dog. Anna Stina (Christina) var född Lauvall 1847 på Hallsarve 1:9 och avled 1930.

Mina (Maria, Christina, Wilhelmina) Lyander, f.1860 var dotter till smeden Lars Samuel Lyander (se Hantverkarna i Lau) och dog som ogift 1931, bodde av allt att döma sitt sista levnadsår på fattigstugan.

År 1935 bereddes skräddaren Hjalmar Jacobsson plats i fattighuset medan ladugårdsförmannen Helge Pettersson fick lämna sin plats och istället hyra på Husarve.

Det är okänt när fattigstugan så småningom revs, men förmodligen i början av 1940-talet. Sedan länge återstår bara en liten kulle av skorstensstocken, på våren blommar en del påskliljor och några syrener, som visar att här bodde människor i armod för inte så länge sedan.

Fattigvården i Lau fick under 30-talet nya sociala ärenden att hantera, såsom att bekosta vårdplats på ålderdomshemmet på Hemse, eller Follingbo sanatorium, Hospitalsvård i Visby och även vård på Kronprinsessan Lovisa vårdanstalt för sjuka barn i Stockholm, mm.

När föräldrar var oförmögna att omhänderta sina barn på grund av skilsmässa eller sjukdom, hände det att fattigvårdsstyrelsen fick utackordera dem till fosterhem eller placera dem på barnhemmet Fridtorp i Västerhejde.

 På 1920-talet heter det att Laus Fattigvårdssamhälle hade 1 mindre fattigstuga i socknen med plats för 5 personer samt dessutom ett avtal med Hemse kommun om att disponera en plats på Hemse Ålderdomshem. Efter det att Lau hade gått upp i Ljugarns storkommun 1952 sökte den nya kommunen samarbete med Stånga kommun om åldringsvården. Det fanns önskemål om att hyra in sig på ett eventuellt nytt ålderdomshem i Stånga istället för platser i Hemse som tidigare. Men 1956 beslöt Ljugarns kommun istället att bygga ett eget ålderdomshem med 20 vårdplatser i Garda i den Frendinska parken på Frendarve 1:7. Ett kostnadsförslag landade på 360 000 kr för bygget och 40 000 kr för inventarier. Man kunde erhålla ett statsbidrag på 180 000 kr. Bygget stod klart 1958 och en tävling utlystes för att ge institutionen ett namn. Prissumman var 50 kr. Fem förslag lämnades in och klart vinnande namnförslag på ålderdomshemmet var Ekängen. Nu fanns inte längre något behov av vårdplatser i Stånga, istället kunde man erbjuda Stånga kommun 7 av de 20 vårdplatserna.
Tillbaka till Innehåll

Makarna Olssons Minnesfond

Under åren 1906-51 kunde räntemedel från Makarna Olssons minnesfond användas för bidrag till socknens fattiga. Minnesfonden var på 2000 kr, vilket i dagens penningvärde motsvarar ungefär 113 000 kr. Olof och Lena Olsson bodde på Liffride 1:1, där Lena (Helena Gertrud Hansdotter) var barnfödd. Olof var född 1825 och hustrun Lena 1816.

Olof och Lena Olsson måste själva upplevt svälten, fattigdomen och nöden vid 1800-talets mitt på nära håll. De gifte sig ganska sent 1857, då Lena var över 40 år, och fick aldrig några egna barn. Strax innan Olof Olsson dog år 1900 försåldes deras fastighet för 10 000 kr till ett par skogsuppköpare 1899, innan den några år senare övergick i Frans Hejdenbergs ägo. Hustrun Lena dog 1904 några år efter maken varefter hennes förmyndare Nils Thomsson, Koparfve, mottog ca 6000 kr att förvalta. Förmodligen avsatte han sedan medel till den ovan nämnda minnesfonden för att ge stöd till socknens fattiga. Dessa 2000 kr var insatta i Lau Sparbank.

Det kan vara värt att notera att den understödstagare i Fattigstugan som under 1920-talet är omnämnd i fattigvårdsstyrelsens räkenskaper är den sköterska som även tog hand om makarna Olsson på deras ålderdom, den ovan nämnda Anna Stina Vedin.
Tillbaka till Innehåll

Text: Gunnar Mannervik 2020.

(Sidan uppdaterad: 2021-04-03)