I takt med tiden sedan 1924.

Idrottspaviljongen

Undomssamling vid Lau bygdegård omkr 1950. Personuppgifter finns i bildarkivet på www.lau.se.

Med början vid sekelskiftet 1900 bildades i socknen en mängd föreningar med högst olika syften. Därmed uppkom också behovet av en samlingslokal. Det nya skolhuset, färdigställt 1898, kunde utnyttjas för sammanträden av mer officiell karaktär och för de religiöst sinnade fanns flera frikyrkokapell. Men särskilt ungdomen kände behov av en profan lokal öppen för alla och med möjlighet till mer otvungen samvaro. Initiativet till en sådan samlingslokal utgick från Lau skytteförening, där många yngre män i socknen var medlemmar (läs om skytteföreningen på https://www.lau.se/sv/historia/lau-i-aldre-tider/skytterorelsen-i-lau/). Under ledning av föreningens ordförande Henry Larsson vid Botels insamlades pengar till ett bygge. Många bönder skänkte virke och ungdomarna själva bidrog genom att ordna fester och teaterföreställningar. Arbetet påbörjades 1923 och följande år stod ”idrottspaviljongen” färdig. Då hade också Lau kommun bidragit.

Paviljongen placerades på kyrkans jord vid ”Betningsbacken”, söder om vägen Garda-När. Där hade kommunen 1919 arrenderat ett hektar mark för en idrottsplats. Idrott, fest och dans på Annexhemmanet var inte populärt i alla kretsar och redan från början förbjöds idrottsutövning under gudstjänsttid. Även beslutet om kommunalt bidrag till skytteföreningens byggnadskassa var kontroversiellt. Arvid Olsson vid Bjärges, ledande man i fribaptistförsamlingen, försökte avstyra förslaget men fick inte med sig majoriteten vid kommunalstämmans votering i frågan.

Då Lau idrottsförening bildades 1928 överlät skytteföreningen paviljongen på denna, vilket inte minskade det kyrkliga missnöjet. För att råda bot på situationen släpade socknens ungdom över paviljongen till granntomten, där Jakob Oskar ”J O” Larsson vid Fie 1:14, Masse Klintbergs sagesman, välvilligt ställt mark till förfogande. Det var en förflyttning på 50 meter men enligt vad som sägs blev ändå trappen kvar på prästmarken.

Lau idrottsförening vårdade sin paviljong väl. Den stora samlingssalen panelades invändigt 1932 och 1942 gjordes en om- och tillbyggnad som gav plats för kök och studierum. Då tillkom också den stora salens scenutrymme. Följande år installerades elektriskt ljus. Lau saknade länge en ungdomsförening men 1931 bildades en avdelning av Jordbrukare-Ungdomens Förbund (JUF), en partipolitiskt och religiöst obunden organisation för landsbygdens unga. Initiativtagaren, den nytillträdde folkskolläraren och kooperatören Gustaf Loggin (1903-1975), sökte på så sätt avvärja långt framskridna planer på en lokalavdelning av det partipolitiskt profilerade SLU (Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund), Bondeförbundets ungdomsorganisation. Lau JUF gjorde 1932 en överenskommelse med idrottsföreningen om att nyttja paviljongen för sina möten och aktiviteter. Den blev på så sätt bas för en bred föreningsverksamhet och tillfördes även åtskilliga inventarier.

Under ledning av JUF:s energiske ordförande Axel Pettersson (senare Kebbe) vid Kauparve fylldes Idrottspaviljongen under 1930-talet av studiecirklar, teatergrupper och motionsgymnastik. En sparklubb kom igång 1936 och på programmet stod också valborgs- och luciafiranden. Idrottsprofilen K. G. Larsson vid Mattsarve blev ordförande 1942 och vid denna tid blommade särskilt studieverksamheten. Vintern 1946-1947 lyckades studieledaren Mauritz Ödahl vid Mattsarve få igång hela nio cirklar samtidigt. Ödahl, som var musiklärare, initierade också en musikcirkel som samlade många deltagare och var aktiv under lång tid.

Dåvarande idrottspaviljongen i Lau 1938, före den första större utbyggnaden. Bilden tagen vid det sista kransgillet i socknen. Personuppgifter finns i bildarkivet på www.lau.se.

Idrottspaviljongen blir Bygdegård

Folkhemmet byggdes på en grund av föreningsliv och samlingslokaler. Med början på 1940-talet blev de senare också en statlig angelägenhet genom lån och bidrag till olika lokala initiativ. För att underlätta kontakten med statsmakterna bildade arbetarrörelsens Folkets hus-föreningar en riksorganisation 1937 och 1944 tillskapade jordbrukets och landsbygdens folkrörelser Bygdegårdarnas riksförbund. I stödsystemet var det viktigt att samlingslokalerna stod öppna för alla och inte hade alltför tydliga band till några ideella organisationer. Därför bildades lokala bygdegårdsföreningar som övertog och utvecklade befintliga samlingslokaler eller byggde helt nya sådana.

Lau bygdegårdsförening bildades 1949 och bland tillskyndarna fanns Sigvard Larsson vid Mattsarve, som 1947 efterträtt sin bror K. G. som ordförande i Lau JUF. Där fanns också Erik Pettersson vid Kauparve, ordförande i Bondeförbundets ganska nybildade avdelning i Lau. Under deras ledning inköptes Idrottspaviljongen 1950 och samtidigt påbörjades en rad ombyggnader och reparationer, med ett plåttak som den mest synliga investeringen. Satsningarna finansierades med lån i Lau sparbank och generösa bidrag från Lau kommun men styrelsen ordnade också en räcka lönsamma biokvällar. Sigvard och Erik avsade sig sina uppdrag efter några år. Sigvard var dock ändå involverad i verksamheten genom en styrelsepost i gotlandsdistriktet av Bygdegårdarnas riksförbund.

När biokvällarna upphört trädde gymnastik och särskilt bordtennis i förgrunden med många uthyrningar. Samtidigt var det en god aktivitet med föreningsmöten av alla slag. Det ordnades danskvällar i bygdegården och från 1950-talets mitt blev När-Lau folkdanslag en stor kund. En annan flitig aktör var sockenavdelningen av bondeförbundets kvinnoförbund SLKF som höll i matlagningskurser och kvällar med ljusstöpning och korgflätning. Största utgiftspost vid denna tid var vaktmästararvodet, bygdegården hade vedeldning och uppvärmningen krävde mycket arbete. Sigvard försökte hitta andra lösningar, vilket inte vann omedelbart gehör, och 1956 nyanställdes Ivar Larsson vid Fie på vaktmästartjänsten.

JUF:s (Jordbrukare-Ungdomens Förbund) Luciafest i bygdegården 15 december 1957. Scenutrymmet tillkom 1942. Personuppgifter finns i bildarkivet på www.lau.se.

På riksplanet mötte bygdegårdsrörelsen från omkring 1960 en allt starkare motvind. Utflyttningen från landsbygden satte sina spår och mötesverksamheten fick konkurrens från den frambrytande televisionen. Genom bilåkandet blev de unga mer rörliga och drogs till kommersiella nöjesetablissemang utanför hemorten medan de ideella ungdomsorganisationerna tappade greppet.

Den nedåtgående trenden märktes också i Lau. Bygdegården hade 1952 över 80 uthyrningar, tio år senare var de drygt hälften så många och vid 1960-talets slut blott ett tiotal. Föreningens ekonomi blev ett ämne för diskussion från 1959. Det blev nödvändigt att vädja om frivilliga bidrag och samtidigt höjdes lånet i Lau sparbank, med styrelseledamöterna som borgensmän. Ordföranden, handelsföreståndaren Axel Persson, fick kämpa hårt med ekonomin och föreningen blev för sin överlevnad beroende av kommunala bidrag.

Bygdegården blev hemarbetsfilial

På 1950-talet drog Gotlands läns landsting igång verksamheter för ”partiellt arbetsföra”, öbor som av olika skäl bedömdes stå långt från den ”öppna” arbetsmarknaden. En första ”arbetsträningsverkstad” kom till stånd i Visby 1954. Även ute i öns 14 landskommuner togs initiativ i samma riktning, men dessa ”skyddade verkstäder” övertogs av landstinget på 1960-talet. Sigvard Larsson vid Mattsarve, aktiv i både bygdegårdsföreningen och Ljugarns kommun, såg här en möjlighet att dra landstingsverksamhet till kommunen och etablera den i Lau bygdegård, till gagn för alla parter.

Lau bygdegårdsförening tog 1968 beslut om en större om- och tillbyggnad samtidigt som Ljugarns kommun gick in med anslag och kommunal borgen. Förhandlingar upptogs med landstinget om att inrätta en träningsverkstad med omkring 15 arbetsplatser. Två år senare var ombyggnaden klar och hyresavtal träffades med kommunen. Då hade fastigheten också fått oljeeldning. I februari 1970 fanns styrelsen för landstingets arbetsvård på plats i bygdegården för att ta del av hemarbetsfilialens verksamhet.

Landstingets tanke var att skapa en filial där en del arbeten utfördes på plats men andra moment i arbetstagarnas egna hem. Fullt utbyggt tänkte man sig sex filialer runt om på ön och ett 60-tal hemarbetande. Verksamheten avsåg närmast kabelsömnad och andra legoarbeten för L M Ericssons behov. När Länsarbetsnämnden inventerade arbetskraften i Lau med omnejd fann man dock ett stort hantverkskunnande bland de arbetssökande varför produktionen inriktades på souvenirer av olika slag i trä och metall. Särskilt satsade man på föremål i tenn. Efter egen design, signerad formgivaren Georg Wahlgren, tillverkades tennstop, ölsejdlar och snapsmuggar. En stor produkt var också olika bucklor som idrottsföreningarna kunde använda som priser.

För att underlätta marknadsföringen av produkterna skapades varumärket Lau-tenn, som snart blev ett begrepp. Försäljningen gick mycket bra. Samtidigt inordnades verkstaden i Lau i en större organisation kallad Visby-produkter. Den stora efterfrågan på tennföremålen medförde långa leveranstider och efter hand fann man också att arbetsmiljön i bygdegården inte var den bästa. 1980 togs därför beslut om att flytta produktionen till en mer rationell anläggning i Hemse. Produktnamnet Lau-tenn fortsatte man dock med, trots att tillverkningen alltså skedde på annan ort. Vid sidan av de framgångsrika tennprodukterna fanns också annan tillverkning i Lau-verkstaden. 1970 talas om ”keramikalster” och senare framställdes detaljer till serveringsvagnar och bänkar för IKEA:s räkning.

 

Under varumärket Lau-tenn tillverkades med stor framgång snapsmuggar och ett 30-tal andra tennprodukter i bygdegården under 1970-talet. Produktionen av Lau-tenn flyttades 1981 till Hemse. Foto: Christian Åkerblad 2020.

Bygdegården återuppstår

Visby-produkter (senare Samhall Gute) tog nästan hela bygdegården i anspråk och lät också uppföra en mindre kontorsbyggnad närmare landsvägen. Ett rum var dock tillgängligt för sockenbornas studiecirklar och sammanträden. Men Lauborna saknade sin större samlingslokal, efter 1969 förekom inga uthyrningar till föreningar och privata fester. Till saken hörde att det i Lau inte heller fanns något församlingshem. Under en kort period efter att verkstaden avvecklats 1981 betalade Gotlands kommun hyra för lokalerna men sedan övergick det ekonomiska ansvaret på Lauborna själva. Som en första åtgärd såldes den fristående kontorsbyggnaden till kyrkan för att användas som församlingshem. Huset renoverades av kyrkorådsledamöter och klockare och invigdes 1982. Det fungerade som församlingshem till 1991 då den verksamheten flyttades till kyrksalen i f d Lau skola.

Bygdegården var svårt sliten efter åren som verkstadslokal och 1982-1984 genomfördes en totalrenovering, till största delen genom ideellt arbete av styrelse och intresserade sockenbor. Det övre bjälklaget isolerades och väggarna sprutades med plastkulor, köket förnyades och allt målades av särskilt organiserade arbetslag. Redan nu undersökte man också en installation av jordvärme som energikälla. Under den ”kommunala” tiden hade föreningen samlat på sig ett mindre kapital som investerades i material och inventarier. I mars 1984 skedde den högtidliga återinvigningen under stor tillslutning från sockenborna.

Lau bygdegård 2019. T h förvaringsbod, sockenbastu och f d vedbod. I förgrunden pärkplanen. Foto: Christian Åkerblad.

Bakom nystarten av bygdegården stod en föryngrad och förnyad styrelse. Thomas Hägring vid Mattsarve blev ordförande 1982 och ledde föreningen under mer än tjugo år. Vid denna tid började också kvinnor väljas till styrelsen. Det var en nyhet och skedde samtidigt som de första kvinnorna blev styrelseledamöter i Handelsföreningen. 1985 invaldes Birgitta Hallqvist vid Gumbalde, Birgitta Olsson vid Mattsarve och Inga-Britt Larsson vid Botels, de två först nämnda kom att tjänstgöra som kassör respektive sekreterare under många år. De stora investeringarna till trots hade föreningen en god ekonomi, den blev ännu bättre sedan bygdegårdens telefonabonnemang ”spärrats för fastlandssamtal”. Vid årsmötet 1986 fick styrelsen på förslag av Eric Pehrsson vid Mattsarve beröm för sitt ”gedigna arbete”.

Bygdegården blev flitigt använd och till den traditionella verksamheten med föreningsmöten och privata tillställningar lades med början 1986 stort upplagda bygdegårdsfester. Sittande middag och underhållning med Sveinpälsarna och kören Trall-la-lau, dans in på småtimmarna till levande musik, det var några av inslagen. Arrangemangen drog mycket folk, som mest 85 personer, och gav ett gott tillskott till kassan. Ett festligt tillfälle var när konstnären Erik Olsson i Sanda vid festen 1987 överlämnade den målning som fortfarande hänger i samlingssalen.

När församlingshemmet flyttade till skolhuset köpte bygdegårdsföreningen ”kyrkstugan” med Idrottsföreningen som närmast ansvarig. Den användes under en period som musikstudio men blev sedan personallokal för Hemtjänsten, vilket var bra för bygdegårdens ekonomi. Tyvärr valde Hemtjänsten att år 2000 flytta sin verksamhet till Ekängen. Det blev då diskussion om annexets framtid och 2002 såldes stugan för avflyttning. Föreningens egna medel, kommunala bidrag och ett eller annat banklån gjorde det möjligt att hålla bygdegården i gott skick. En helrenovering av köket genomfördes 1996 och 2006 installerades efter många år av diskussioner en jordvärmepump.

Från badbaljekväll till Zumba och Tabata

Vid millennieskiftet tillträdde Tommy Kolmodin vid Goks som ordförande och han efterträddes 2016 av Bernt Hedin vid Husarve. Kassör är sedan 2012 Göran Larsson vid Hemmor och sekreterare Gunilla Bendelin Larsson vid Fie. Under 2000-talet har verksamheten fått nya inslag, i takt med olika trender i det omgivande samhället. Bygdegårdsföreningen övertog 2006 sockenbastun, som tidigare skötts av Rödakorskretsen. I samband med detta föreslogs en ”bastu- och badbaljekväll”, vedeldade badbaljor var vid den tiden väldigt populära. Samma år anordnades i juli månad ett första storloppis. Detta arrangemang har sedan upprepats. Det har dragit mycket folk och tillfört bygdegården avsevärda summor.

En av många hyresgäster är Lau hembygdsförening. Vid föreningens årsmöte 2008 svarade Slite spelmanslag för underhållningen. Foto: Stefan Haase.

Med början 2012 ordnas återkommande ”Vardeskväld”, en vanlig kväll med mat och kaffi och samkväm, vid några tillfällen åtföljt av ett föredrag. Dessa arrangemang blev snabbt väldigt populära med en publik om stadigt över 50 personer. Andra aktiviteter i föreningens regi har varit Valborgsmässofiranden och pubkvällar. På senare år har Bygdegården flera kvällar i veckan varit en samlingspunkt för motion och träning under ledning av Monica Fie. Om 1950-talets bygdegård präglades av bordtennis och folkdans så är det nu Zumba (latinamerikansk dansgymnastik) och Tabata (träningsmetod utvecklad av en japansk läkare med samma namn) som gäller.

Även under den pandemi som utbröt 2020 har träningsverksamheten i bygdegården kunnat hållas igång, med vissa avbrott men alltid under smittsäkra former.

Bygdegården kräver åtskilligt med underhåll. Utöver fortlöpande målning och förnyelse av maskiner och inventarier har stora projekt gällt bastun och avloppsanläggningen. Bastu ordnas varje lördag och anläggningen genomgick en fullständig renovering under 2018. För att möta Region Gotlands krav på avloppsanläggningen gjordes en stor investering under 2019, knappast möjlig utan sponsring från grävfirman och bidrag med offentliga medel.

Sedan 1924 har Lau bygdegård varit socknens viktigaste träffpunkt. Verksamhetens innehåll och hur den organiserats har växlat över tid. Formerna speglar i mycket det omgivande samhället och dess förändringar. Bygdegården har också, under sin snart hundraåriga tillvaro, överlevt många yttre kriser, bland dem ett världskrig, den stora utflyttningen under 1960- och 70-talen och nu senast en pandemi med starka begränsningar av möten och sammankomster. I många socknar på ön ifrågasätts bygdegårdarnas existens, ofta under hänvisning till att det numera finns många kommersiella alternativ. Det gäller inte för Lau och allt tyder på att bygdegården kan se fram emot nästa hundraårsperiod med tillförsikt.

Text: Andreas Tjerneld 2020 ().

Källor och litteratur

L Bohman, Gotlands läns landsting 1863-1962 (1962).

Gotlands läns landsting/Gotlands kommun, Arbetsvårdsstyrelsen, styrelsens protokoll, AIA:1, 1961-1970 och handlingar, FI:1, 1953-1970, i Regionarkivet.

L Gustafsson, Sockensvängen i Lau (Gotlands Tidningar 15 maj 1996).

C Häglund och E Sjöstrand, Socken Extra Lau socken (Gotlands Tidningar 29 nov 1978).

Lau bygdegård återinvigd (Gotlands Tidningar 1 april 1985).

Lau bygdegårdsförening, protokollsbok 1949-1970, kassabok 1951-1983, kassabok 1983-1984, allt i Sockenarkivet.

Lau bygdegårdsförening, protokollsbok 1970-2010 och 2010-, hos sekreteraren.

Lau församlingshem invigt (Gotlands Allehanda 23 mars 1982).

Lau kommunalstämma, protokoll, vol. 2, 1902-1928, Regionarkivet.

Mötesplatser: en bok om bygdegårdsrörelsen i Sverige, ed H Davidson (1994).

J Olsson, Tenn- och snickeriprodukterna flyttas från Lau-verkstaden (Gotlands Allehanda 11 dec 1980).

 

 

(Sidan uppdaterad: 2021-08-15)