Naturen beskriven i ord och bild
”När man kommer fram ur den täta skogen mellan Alskog och och Lau krymper ens pupiller och munnen dras omedvetet ut i ett brett leende, ty kontrasten mellan skogsmörkret och slättljuset har en nästan chockartad verkan. Utan övergång kastas man från det unkna dunklet till det bländande ljusa landskapets glada överraskning. Mitt framför en sträcker Laubackar ut sin långa rygg under plogfåror och dikesrenar svänger i graciösa bågar upp mot huvudpunkten, anbragt med raffinemang, den i motljuset svarta väderkvarnen, vars vingspretande silhuett flimrar i solflödet som en stor insekt. Detta är Sudrets festliga entré, detta är Lau, socknen som man inte borde skriva om med hjälp av en skrivmaskin, vars hårda, likriktade bokstäver är gjorda för kommittébetänkanden, protokoll och inlagor till länsstyrelsen. Nej, om den socknen borde man skriva med gåspenna, som mjukt följer handens impulser och hjärtats infall, gör stilen målerisk och och känsligt följsam. Ty Lau betyder för mig mjukhet och gemyt, lugn och glättighet, här saknar byråkraten och diktatorn, förmyndarmänniskan och krigartypen hemortsrätt, de typer som under senare år förvandlat vårt land till ett inferno av vantrivsel är otänkbara här.
Vid Laubackar ligger alltså inkörsporten till Sudret och Botvide manbyggning med sina gråa murar och låga takfall är själva grindstugan. Mellan den och Laubackars branta östsluttning vindlar den smala vägen vägen söderut över ett låglänt strandområde, garnerat med björkdungar och tallstråk. Över de vida åkrarna målar havet ett smalt grågrönt bälte, till vänster skymtar Ljugarn, till höger Nyudden och midwaters ligger Laus holmar som flytande flak.”
/David Ahlqvist, ur Gotlands Allehanda, julen 1956/
I detta lyriska möte med Lau socken har David Ahlqvist beskrivit Lausbackar och de låglänta strandmarkerna mellan backarna och havet och skildrat det som socknens karaktär. Själva namnet ”Lau” lär betyda låglänta betade strandängar. Om man ska ge en beskrivning av det som kännetecknar naturen i Lau, dess backar, strandmarker, åkrar och ängen, kan det vara lämpligt att starta med den underliggande berggrunden och det jordtäcke som i tjockare eller tunnare lager har uppstått på dess yta. I huvudsak utgörs den i socknen av mer eller mindre lättvittrad, kalkrik märgelsten och endast i mindre utsträckning av hårdare och mer svårvittrad revkalksten på delar av Lausbackar och på Laus holmar. Berggrunden är en av förutsättningarna för den växtlighet som under årtusenden etablerat sig i bygden, och därmed också i förlängningen utgångspunkten för att bedriva jord- och skogsbruk här.
Berggrunden har en lång historia på över 400 miljoner år och kan berätta om en natur som fanns långt innan däggdjur och människor fanns på jorden. Tack vare de fossila lämningar som finns bevarade, bland annat på Lausbackar, kan vi idag veta något om dessa tidigare livsformer. Under denna förhistoriska period, silurtiden, utvecklades bland annat de första örterna. Här fanns andra livsformer såsom svampdjur, leddjur och mossdjur, som alla levde på den tidens korallrev. Spår från de första benfiskarna har även hittats på Gotland från denna tid. Genom årmiljonernas kontinentalförskjutningar har Gotland sedan förflyttats från södra halvklotet till det läge det har idag på norra halvklotet. Men spåren från en äldre natur finns dock bevarad som vackra fossil i Lau sockens berggrund.
En pionjär för kartläggningen av denna natur var Masse Klintberg. Efter honom finns en helt unik samling av fossila lämningar från silurtiden som han lät samla in, kartlägga och beskriva, huvudsakligen från en plats på Lausbackar. Fossilen finns bevarade på Gotlands Museum och är idag tillgängliga på Magasin Visborg för allmänheten. Där finns totalt 1323 registrerade askar med fossil huvudsakligen från Lausbackar i Klintbergs fossilsamling. Redan som ung 22-åring, 1869, började Masse att samla fossil i denna lerhåla (lairhäule) på Lausbackar. Han kallade dem för petrifikater, dvs försteningar.
Det var ett intresse som sysselsatte Masse i mer än 60 år, ända till hans bortgång 1932. Denna enorma fossilsamling är ett dokument över de livsformer som en gång fanns i det som årmiljoner senare blev socknen Lau.
Masse tog hjälp av traktens pojkar som han lyckades entusiasmera för denna syssla vid 1800-talets slut. En av dessa pojkar har också förevigat detta fossilplockande med en vers:
Masse Klintbar fran böin han var lerdar för sjau,
u varivliä summar han bodä ei Lau;
u han sägd ti uss, sorkar, att vör skudd pluck stain,
u ei lairhulä lag vör me lotuä bain.
Så mångä som orkar,
laubosorkar
kum u pluck!
Kum u pluck!
/Wilhelm Mannegard, 1932/
Lausbackar utgör en del av det kalkstenslager i berggrunden som benämns Ekelagret. Detta lager är ca 15 m tjockt och rymmer korallrev med typiska fossila livsformer.
Bild från den fossilrika berggrunden vid ”lerhålan” på Lausbackar. Foto: Gunnar Mannervik 2020-
Ett utmärkande drag är den rika förekomsten av korallsläktet Rhizophyllum, som är solitära koraller med karakteristiskt tillplattade undersidor. Rhizophyllum gotlandicum är en fossil korallart som endast hittats på Gotland.
Ur Masse Klintbergs samlingar: Rhizophyllum gotlandicum från Lau backar
Andra för Lausbackars fossiler typiska arter är s.k. armfotingar eller brachiopoder. De tillhör den grupp av djur som tillhör de äldsta av nu levande organismer. De var musselliknande djur med två olikformade skalhalvor.
Armfotingen, Atrypa reticularis, hittad i ”Masrä dike”
På sina håll har hårdare kalkstensrev byggts upp av koraller och mossdjur. På Lausbackars östra brant framträder ett sådant rev i form av en utskjutande rauk. Mest framträdande i dessa kalkstensrev är de s.k. aitlarna eller kattskallarna, som mer vetenskapligt kallas stromatoporider.
Kattskalle från Lausbackar
Rauken vid Vardbjärg mittemot Botvide gård. Foto: Stefan Haase.
Istidens lämningar
Efter istiden, för 10 000 – 15 000 år sedan, har berggrunden täckts av löst eroderat material och bildat ett lager av svallsand, klappergrus och osorterat krossat material, s.k. morän eller på gotländska pinnlair. Denna kalkhaltiga morän som har sitt ursprung i den underliggande berggrunden är oftast mycket bördig och dominerar socknens norra områden. Här ligger den utdikade myren Eksmyr (Aiksmöir) som avvattnas genom Gumbaldeå ut till havet söder om Tuten.
Svallsandsområdena hittar man i socknens västra delar mot Garda och i sydost mot Närkån och mot havet vid Sandboenar, medan marktäcket i de mellersta delarna kring Lausbackar mest består av morän eller berg med endast ett tunt jordtäcke.
I socknens västra moränområden mot Garda och Lye finns barrskog, den s.k. Burgskogen med Svartdalsväten, likaså finns skog i norr på gränsen mot Alskog på motsvarande morän.
När havet drog sig tillbaka efter istiden, höjdes landet och lämnade spår i terrängen av tidigare innanhav, den s.k Ancylusvallen resp Litorinavallen. Endast de mest centrala delarna av Lausbackar stack upp som en ö över Ancylussjöns yta för ca 9900 år sedan. Vid Bjärges kan man tydligt följa denna Ancylusvall, som var denna ös gamla strand, ungefär 25 m över dagens havsnivå.
Det vi nu uppfattar som Lausbackar utgjorde för 6500 år sedan en ö i ett salt innanhav det s.k. Litorina-havet. Under denna tid kom också havet att forma backarnas östra sida, vilket förmodligen också ledde till bildandet av ”Godugnen”. Det är en grotta som lockat fantasin till berättelser om Staffen en föregångare till vår tids jultomte.
”Staffen bakade sina godsaker i den omskrivna grottan, som därigenom har fått namnet God-ugnen, som den ännu av Lau-borna kallas. Det bakverk som vankades av Staffen, var mycket mörkt till färgen, men smakade gott. När vi barn undrade hur det kunde vara, så fick man veta av far och mor, att det inte kunde bli annat och sotigt, när han, Staffen, bakade i den stora ugnen i berget. Ja vad skulle vi säga, som trodde blint på Staffen, och väntade med glädje på honom alla år.”
/Fridolf Larsson i Boken om Lau, s. 360/
Inlandsisen har också lämnat ett rikt material av långväga, hittransporterade block och stenar, varav några jättestenar också har blivit föremål för fantasi och sägner. Ett flyttblock som är
2,8 m x 1,8 m och 1,45 m hög ligger vid Fie på “lairakar” och räknas som en fornlämning på grund av den sägen som finns bevarad om stenen.
Foto: Gunnar Mannervik 2013.
Sägnen låter berätta följande:
”Det var jättarna som byggde alla kyrkor på ön. Nu var det så att fadern hade byggt Närs kyrka och sonen Lau kyrka på vilken denne hade byggt tre torn. Denna högfärd förargade gubben, vilken tog en stor sten och kastade mot sonens kyrka utan att träffa.”
De tidiga växterna
När landisen drog sig tillbaka för ca 10 000 år sedan var klimatet till en början arktiskt, för att under den postglaciala värmeperioden, för 5000 – 7000 år sedan, bli varmt och torrt. Man bedömer att medeltemperaturen i Skandinavien då var 2 – 4 grader högre än vad den är idag.
Växtarter som mycket tidigt etablerade sig efter istiden var gräs, solvändor och måror. Alvarmarkerna som förekommer lite varstans i socknen utvecklade för årtusenden sedan en flora som är lik den vi fortfarande har idag. Genom minskat betestryck hotas dock de kvarvarande alvarmarkerna numera att växa igen och en stor del av den för alvarmarken unika floran blir alltmer sällsynt. På de ännu betade Laubackar hittar man fortfarande karakteristiska alvarväxter som fetknoppar, småfingerört, blodnäva, bergsskrabba, backtimjan, malört, småsporre, vildtimotej, vildlin, liten sandlilja, piggtistel, spåtistel och den sällsynta hylsnejlikan.
För cirka 10 000 år sedan, under den boreala tiden, rådde ett kontinentalt klimat med varma och torra somrar, men med kalla vintrar. Större delen av nuvarande Lau låg dock under denna tid under ytan av Ancylussjön. Under Littorina-tiden då Laubackar var en vattenomfluten ö i ett salt innanhav hade klimatet blivit mer maritimt, med framför allt mildare vintrar. Förmodligen etablerade sig många av våra ädla lövträd såsom ask, ek, alm och hassel på öns västra sida. Det var mark som under en långt senare tid kom att utgöra slåtterängen från järnåldern och framåt i tiden.
Under bondestenåldern för ca 6000 år sedan hade havet sjunkit undan så mycket att ön fick kontakt med fastlandet Gotland västerut. I kraft av ett åter igen mer kontinentalt klimat tror man att ek, björk och hassel ökade på almarnas bekostnad.
Pollenanalyser från Lausmyr och Aikesmyr (Eksmyr) som genomfördes vid 1900-talets början har visat vilka träd, buskar och örter som först etablerade sig i detta område. Till en början utbredde sig här en ekblandskog med rikliga inslag av al, hassel och alm. Först under bronsåldern för 3000 – 4000 år sedan tycks linden ha invandrat och senare även tall. Bronsåldersmänniskorna levde då under ett varmare klimat än idag i skogar som dominerades av tall, björk och rikligt med ekblandskog med inslag av hassel, alm och lind. Pollenanalyserna från Eksmyr visade att här även förekom avenbok, en av de sista till Skandinavien invandrade trädslagen. Nu kan man förmoda att de första bosättningarna i socknen också fick en inverkan på naturen. Från denna tid vittnar de arkeologiska fynden om att det på Gotland fanns betande husdjur såsom kor, hästar och får och vilda djur som vildsvin och kronhjort. Vete var det vanligaste sädesslaget.
När bronsåldern bröt in för mindre än 4000 år sedan hade Lau-markerna vuxit betydligt även om större delarna av markerna öster och söder om backarna ännu låg under havsytan. Under denna tid hade betespräglade gräsrika marker med ljung och enbuskar blivit allt vanligare på Gotland och man kan förmoda även här. Ett öppnare landskap gynnade ljuskrävande växter såsom mållor, måror, svartkämpar och flockblomstriga arter. Havre började odlas vid sidan av vetet.
Efter det milda klimatet på bronsåldern följde en kyligare period vid järnålderns början. Det kärvare klimatet ökade förmodligen djurhållningen och därmed betestrycket på markerna. Betande djur som tidigare till större delen varit nötkreatur började nu ersättas av får och getter. För att klara de kallare vintrarna började behovet av vinterfoder till djuren att också påverka odlingslandskapet.
Åkerbruket bedrevs till en början i ensädesbruk, vilket innebar att hela åkerytan brukades årligen, men övergick under yngre järnåldern till tvåsädesbruk. Då kom bara halva åkerarealen att besås medan den andra halvan lades i träda. På så sätt krävdes större arealer av uppodlad mark. De ofta näringsrika lövskogarna förvandlades på så sätt efter hand till slåttermarker, dvs ängen.
Åker och änge
Ängesbruket kom till stor del att bestämma hur landskapet förändrades genom människans markanvändning i Lau ända fram till modern tid. Ännu på 1700-talet dominerade ängena som naturtyp landskapsbilden i socknen och utgjorde vid 1701 års skattläggning cirka 450 tunnland om man även räknar in starrslåttermarken. Ängesslåttern kompletterades nämligen med en icke obetydlig areal strandslåtter på de låglänta och vidsträckta strandmarkerna vid sjön. Betydande arealer utgjordes också av hagmark, som i skattläggningen värderades efter hur många hästar de kunde föda. Åkrarna däremot uppgick 1701 till en mindre areal, endast 250 tunnland. Mycket av markanvändningen var sig likt ännu 1817. Enligt sockenstatistiken fanns då 394 tunnland åker och 447 mansslätt äng plus 90 mansslätt myrmark. Man kan förmoda att socknens natur varit sig ganska lik under många hundra år, tills skogsskövlingen började på 1800-talet, följt av myrutdikningarna och ängenas uppodlande. Vid 1900-talets början hade åkerarealen mer än fördubblats och slåtterängenas areal, som 1937 var 68 tunnland, minskade sedan efter hand tills det vid nästa sekelskifte, år 2000, endast återstod några få tunnland ängesmark (2,3 ha).
I 1700- och 1800-talets ängen dominerade asken och hasseln. Men även oxel, björk och rönn var vanliga trädslag. Ekar fanns det gott om tack vare att de fredats genom kungligt regale av kronan för skeppsvirke. Bland buskarna fanns hagtorn, vildapel, getapel och skogskornell, arter som ännu idag är karaktärsväxter i de nu betade hagmarkerna i Lau. I markskiktet växte under vårmånaderna vitsippor och blåsippor, vårlök och svalört. På de öppna solbelysta slåtterytorna bredde blomstermattorna senare ut sig under försommaren. Där fanns mattor av svinrot och många arter av olika gräs.
De rester av ängesbruk som ännu idag finns kvar finner man i Botels änge, 0,8 ha, som är präglat av björk, hassel och ek. Bland örterna hittar man bl.a. vårbrodd, darrgräs, brudbröd, svinrot och ett bestånd av kungsängslilja.
Fagning i Botels 1:2 änge och hage. Att faga betraktades som ett kvinnoarbete, men ofta fick alla delta om det behövdes. Det man räfsade upp, faget av löv och kvistar, lades på särskilda brännplatser med dålig gräsväxt och eldades upp. Alla slåttermarker med träd fagades. Här fagar man ganska sent när fagningblommorna, vitsipporna, är i sitt fulla flor. Botels änge och hage ligger intill varandra.
Foto: Masse Klintberg 1913 (25/5 kl 16.45, sol).
Slåtter i Tranänge. Gräset är slaget. De två kvinnorna längst t v räkar rumpu, dvs räfsar ut höet från kanterna. De två intill skjuter ihop höet till en famn. Kvinnorna t h har burit fram höet till en öppen plats i änget och börjat lägga ett braide, ett utbrett tunt hötäcke för torkning. Det är festligt arbete och man är finklädda. Foto: Masse Klintberg 1904 (25/7 kl 15.00, sol).
Ett något större änge på 1,5 ha finns i socknens nordligaste del, Askänget (eller Snausarve änge). Där växer björk, hassel med inslag av ek, tall, gran och vildapel. Ramslök breder idag ut sig på stora ytor i ängets västra delar. Svinrot och höskallra täcker andra ytor. Bland orkidéerna märks johannesnycklar, brudsporre och den vita skogsliljan. Slåtterfibbla förekommer också rikligt.
Samtidigt som mer mark togs i anspråk för änges- och åkerbruk under 1800-talet ökade trycket på den skogsbeklädda marken, framför allt den magrare hällmarksskogen, till att börja med för utmarksbete, senare för ett allt intensivare uttag av virke för husbehovsbränning, stängsling, salpetersjudning, tjärbränning, byggnadsvirke mm. Lausbackar kom därför att så småningom bli helt skoglös.
Askskottsjukan
Asken har varit ett karaktärsträd i det gotländska änget. Men idag har beståndet kraftigt decimerats på grund av askskottsjukan. Sjukdomen orsakas av en sporsäcksvamp som medför att trädet på sikt dör. Den har haft en snabb spridning i norra Europa sedan 1990-talet och kom till Sverige 2001. Trots den omfattande askdöden står idag hoppet till askar som genetiskt har större motståndskraft mot sjukan och överlever i även starkt smittade områden. Man har idag (2019) hittat de gener som ger somliga askar immunitet mot den sjukdomsalstrande svampen.
Askdöd i Hemmors änge 2019. Foto: Gunnar Mannervik
Myrmarkerna och träsken
Markanvändning år 1700. Gotlands Flora, Band 1, s.47 (2016)
De som var drivande för att dika ut Laus myr var i första hand markägare i Lye och Burs. Före utdikningen var hela myrarealen närmare 3000 tunnland om man räknar in de omgivande sanka markerna. Knappt hälften av myrmarken låg i Lau socken.
(Om utdikningarna i Lau på 1890-talet kan man läsa i en separat artikel.)
Myrar och träsk i Lau
Före utdikningarna utgjorde Laus myr med sina träsk ett gränsområde mellan socknarna När, Burs och Lye. Sockengränsen gick rakt igenom myren. Inom Lau socken låg de större träsken Landträsk och Sumpträsk i öster. Längre västerut låg det mindre Koträsk.
Förr var träsken av betydelse i folkhushållet genom det fjällfiske som bedrevs där. Det kunde vara sötvattensfisk som gädda, ål, lake, abborre och mört bl.a. Att fjällfisket förr var omfattande framgår av att för hundra år sedan salufördes årligen cirka 50 ton fjällfisk på Gotland. Det motsvarade ungefär mängden av fångad flundra i havet.
(Se artikeln ”Fiske och fiskelägen i Lau”.)
Vid skattläggningen 1701 (1745) noterades vilka gårdar som hade fiskerättigheter i träsken. Botels hade fiske i alla tre träsken. Bönde hade fiske i Landträsk, medan Gannor och hade fiske i Sumpträsk och Liffride i Koträsk .
Fjällfiske förekom också i Närsån som avvattnade myren och träsken ut till Östersjön. Där hade också gårdar fiskrättigheter på strategiska platser, tex Koparve vid ”Lillegyhl”, Fie vid Qvarnhagen. Sunnkyrke fick fiska vid ”Hallute åker” och ”Alfvare äng”. Även Gannor och Botels hade fiskerättigheter i ån.
Myrmarkernas största ekonomiska värde var förmodligen deras tillgång på starr och ag. Starrmarkerna slogs till ”grovfoder” för djuren och agen utgjorde det viktigaste taktäckningsmaterialet förr i tiden. Både på Eksmyr och på Lausmyr bedrevs slåtter 1701. En tredje myr var Lysmyr på Bjärges marker. Men det verkar som den låg outnyttjad 1701.
Gårdarna Bönde, Koparve och Botels hade sina starrslåttermarker på Lausmyr, medan
Eksmyr huvudsakligen tycktes vara nyttjad till agtäkt. Vid skattläggningen 1701 betecknades agen som ”tekkefoder”. Långt ifrån alla gårdar tycks emellertid haft egna agtäkter. Gårdarna Bjärges, Hallbjäns, Mattsarve, Snausarve, Botvide och Hallsarve tog sin ag på Eksmyr, medan gårdarna Bjärges, Smiss, Kauparve, Fie, Botels och Liffride hade agtäkt på Lausmyr. För de sju gårdarna Gumbalde, Gooks, Sunnkyrke, Gannor, Hemmor, Anderse och Husarve fanns varken egen ag eller myrslåttermark att tillgå enligt 1653 års revisionsbok resp 1745 års skattläggning.
| Revisionsboken 1653 | 1701 (skattläggning 1745) |
| Bönde hade starr till 8 manslätt men ingen ag. | 7 lass starr (2 – 7 tld) ingen ag |
| Bjärges hade ag i Eksmyr och Lausmyr men ingen starr. | ag i Eksmyr |
| Hallbjäns hade enbart ag i Eksmyr. | ag i Eksmyr |
| Mattsarve hade enbart ag i Eksmyr. | ag i Eksmyr |
| Gumbalde saknade ag och starr | – |
| Snausarve ag i Eksmyr | ag i Eksmyr |
| Gooks saknade ag och starr | – |
| Botvide hade ag i Eksmyr | ag i Eksmyr |
| Smiss hade ag i Lausmyr | ag i Lausmyr |
| Hallsarve hade ag i Eksmyr | ag i Eksmyr |
| Kauparve ag i Lausmyr | ag och starr i Lausmyr |
| Fie saknade ag och starr | ag i Lausmyr |
| Sunnkyrke saknade ag och starr | – |
| Gannor hade starr till 1 manslätt | – |
| Botels hade starr till 12 manslätt samt ag i Lausmyr | starr i Lausmyr |
| Hemmor saknade ag och starr | – |
| Liffride hade ag i Lausmyr | ag i Lausmyr |
| Anderse saknade ag och starr | – |
| Husarve saknade ag och starr | – |
Att agen har haft stor betydelse för de gotländska bönderna i forna tider framgår genom att den omnämns redan i den medeltida Gutalagen, där agtäkten var reglerad. Under sin gotländska resa (1741) skrev Linné: ”Folket täkte med denna Aghen de mäste sina Ladugårds Tak; de slå af honom med Lia emellan Midsommar och Ols-Mässa (29 juli), då han lägges liksom i Band otorkad tilsamman, utan att man bryr sig om, hwilken ända sitter ut; Taken som här af blifwa lagda äro både bättre och tätare än af halm.”.
Den i myrarna och träskens utkanter växande agen är beroende av god tillgång på vatten, även under sommaren. Agen klarar en näringsfattig miljö, men kan konkurreras ut av vass om näringstillgången av fosfor och kväve blir för stor. Idag finns bara spillror kvar av agbestånden.
Myrarnas värdering efter 1701 års skattläggning
| Bönde | Starrmyr i Lausmyr höstas vart tredje år 20 lass | Fiske i Lau Träsk |
| Bjärges | Lysmyr av mindre fodervärde Eikesmyr till tekkefoder |
|
| Hallbiens | Eikesmyr (½ part med Botvide) till tekkefoder | |
| Mattsarve | Eikesmyr till tekkefoder | |
| Gumbalde | skvaltkvarn brukas 14 dagar | |
| Snosarve | Eikesmyr tekkefoder till husbehov | skvaltkvarn |
| Botvide | Eikesmyr (½ part med Hallbiens) till tekkefoder | |
| Smiss | Myrmark i Lausmyr | |
| Hallsarve | Eikesmyr till tekkefoder | |
| Koparve | Lausmyr till groff boskaps foder 10 lass och myr till tekkefoder till husbeov | fjällfiske i Närsån ”hos lillegyhl bakka 2 thunnor” |
| Fie | Lausmyr (delat med Smiss) | fiske i Närsån hos Qvarnhagen kvarn till husbehov och valka |
| Sunnkyrke | fiske i Närsån 2 tunar, 1 hos Hallute åker, 1 hos Alfvare äng | |
| Gannor | fiske i Närsån och Sumpträsk kvarn (½ med Botels) i Närsån |
|
| Botels | Laus myr till boskapsfoder årligen | fjällfiske i Koträsk, Landträsk, Sumpträsk och i Närsån (2 tunnor) kvarn (½ med Gannor) |
| Hemmor | inget fiske eller myrmark | |
| Liffride | Lausmyr till tekkefoder | ringa del i fiske i Koträsk |
| Anderse | har ingen myr eller del i fiske trots läget |
Myrfodret angavs i lass, medan ängshöet angavs oftast i parm (palm). Det kunde dock vara tvärtom i andra socknar.
Ett lass hö var cirka 9 kubikmeter (3m x 2m x 1,5m =9 kubikmeter).
En parm hö motsvarade 2 lass, dvs 18 kubikmeter.
På ett lass hö rymdes 8-10 vålmar, dvs en vålm var ca 1 kubikmeter.
Nu är Askängsdöien, strandmarkerna söder om Tuten, färdigräfsad. Mellan kvinnorna och männen ligger ett stort braide av utbrett hö till torkning. Nu vilar man ”kiauk”. Kiauk är egentligen en stor höstack, men betydelsen har övergått till att beteckna ett avslutat moment i höarbetet då man får vila sig. Foto: Masse Klintberg 1912 (15/7 kl 08.45, sol).
Växtlivet
Riddarspårr
På Fäi-Jakås gård fann han salvia (salveiå) och brännvinskryddan åbrodd (gubbskägg) och hos Smiss Artur hittade han libbsticka (libba(r)stuck). På Johan Hanssons åker växte portlak (påttlackgras).
Nära stranden på Nöigärde odlades lin. Där hittade Masse idag sällsynta och rödlistade åkerogräs såsom grådådra (villå), dårrepe (kånnskädå), linrepe (läinskädå) och åkerspärgel (läindöd). På backarna fann han förutom sminkrot (kyldgras) och riddarsporre (riddarspårr) de i Sverige idag praktiskt taget utrotade åkerogräsen råglosta (gashavrä), nålkörvel (nalgras) och klätt (akanälk).
Ett annat ovanligt åkerogräs som ännu förekommer sparsamt i socknen är åkerranunkel (aite).
Nalgras
Stålt Hindriksbladar
Längs backvägen vid Bjärges kan man fortfarande hitta gott om kulturväxten lungrot som i Masses herbarium bär namnet stålt Hindriksbladar.
Idag hålls ännu en del av markerna på backarna öppet av betande lamm och nöt. Här sätter oxlarna sin starka prägel på landskapsbilden, som här vid Bjärges (Hallbjänns 1:19).
Foto: Stefan Haase
De varma och torra somrarna 2019 och 2020 gynnade växter som blåeld (blåtopsar) och myskmalva (silkestjolar), som målade landskapet i bått och rosa som aldrig förr, som här på backarna nedanför Massarve kvarn.
Foto: Stefan Haase 2020
Masses Lau-herbarium rymmer också en del rara växter såsom liljekonvalj (kunvall), majviva (mariablåmmar), flockarun (villnälk) och orkidéer såsom vit skogslilja, krutbrännare (bräunnakkä), ängsnycklar (årmnyklar) och kärrknipprot.
Nytillkomna växter
Med det moderna jordbruket har nya grödor introducerats i odlingsmarkerna. Somliga av dessa uppträder nu även i vild form. T ex är foderväxten blålusern en allmänt förekommande växt även på icke odlad mark. Tillsammans med den mer ursprungliga gullusernen (järnrot) och alla deras mellanformer förekommer lusern nu rikligt i olika färgnyanser längs de flesta vägkanter och åkerrenar.
Med de nya grödorna har också en del andra mindre önskade växtarter slagit följe. Hönshirs är ett svårbekämpat ogräs som förekommer i åkrar i Lau. Det har förmodligen kommit i hit med fågelfrö eller gräsfrö och kan lätt spridas vidare med halm, jord och maskiner.
En del tidigare vanligt förekommande åkerogräs förekommer ännu i åkermarkerna i Lau, såsom vallmo och blåklint, medan åter andra åkerogräs endast är mer sällsynt förekommande. Pukvete, puktörne, färgkulla, fältarv, sötväppling, smällglim m.fl. finner finner man rikligt i dikesrenar, på åkerholmar och annan ruderatmark. De dikesrenar som numera slås maskinellt flera gånger om året och i allt större bredd från vägen gynnar somliga ettåriga växter medan andra åter missgynnas, varigenom dikesfloran gradvis förändras.
En i svensk flora importerad buske är berberis. Den visade sig vara värd för svartrost till stort besvär för åkersäden. Därför begärde Hushållningssällskapet på Gotland ett kommunalt bidrag 1952 på 5 öre /skattekrona för att utrota berberisbusken. Eftersom den kan vara värd för svartrosten. För Laus del beviljades äskandet av Ljugarns kommun, som var den storkommun Lau då tillhörde. Det finns dock ännu gott om berberis på Laubackar och i andra hagmarker. Men idag utgör den inte längre ett hot mot grödorna.
Djurlivet i Lau
Om nyare tillskott i faunan här i Lau har delvis beskrivits under ”Jakten i Lau”, där det framgår att både fältfågel (rapphöns och fasan), skogsfågel (orre och tjäder), fälthare, vildkanin och rådjur är arter som har inplanterats i Lau eller närliggande socknar i modern tid. Den inhemska svenska skogsharen finns visserligen ännu sparsamt på ön men knappast i Lau längre. Det finns ännu gott om räv. Andra tidiga vanliga djurarter som under senare år minskat kraftigt är ekorre och igelkott.
Fåglarna som hör hemma i jordbrukslandskapet har fått nya och sämre villkor under senare decennier. Med tidig slåtter och flera vallskördar har livsbetingelserna för storspov, tofsvipa och kornknarr försämrats och dessa förekommer numera endast sparsamt inom socknen. Däremot häckar de ännu på Nyens åkrar.
Gravanden eller Jaugasen, tycks ha ökat i antal och dessutom sökt sig långt från kusten och häckar nu flera kilometer upp i socknen, som här på Bjärges 1:39.
Foto: Stefan Haase, 2009
Kornknarr
Kornknarren är en rallfågel som nu är ”Nära hotad” globalt, sedan den har haft en mycket kraftig tillbakagång i hela Västeuropa. Ca 50 % av alla kornknarrar i Sverige finns på Gotland. Under senare år har beståndet kraftigt decimerats. Skälen är flera. Det handlar om nya odlingsmetoder för vallarna och färre återvändare efter flytten från vintervistet i sydöstra Afrika. Många kornknarrar skjuts i Mellanöstern under flyttningen. Klimatförändringar med en växande Saharaöken kan också ha försvårat flyttningen. De torra somrarna på Gotland 2018 och 2019 ledde till kruttorra vallar på Gotland under häckningstiden. Eftersom kornknarren alltid återvänder troget till sina gamla häckningsplatser kan man genom ringmärkning konstatera att det fanns betydligt färre överlevande kornknarrar från 2018 på gotländska häckningslokaler. (Se Bläcku nr 2, 2019). Under 2020 hördes dock ännu spelande kornknarrar nere på Lausmyr.
Kråkfåglar
Det finns gott om kråkfåglar i socknen trots att stor avskjutning av både kajor och kråkor. Korpar och skator är det också gott om, men just inga råkor.
Rovfåglar
Liksom kråkfåglar har rovfåglarna betraktats som skadedjur även om de inte längre jagas. Här finns både duvhök, sparvhök och ormvråk. Kungsörn och havsörn har efter en nära utrotning i landet återkommmit och finns nu på Gotland i ett stort antal häckande par. Båda arterna finns inom Lau socken. Vanlig gäst året runt är röd glada.
Lausvikens fåglar
Den grunda havsviken i Lausviken är något av ett eldorado för vadarfåglar. Under flyttningstider vår och höst lockas mängder av gäss hit och inte minst arktiska vadare för att rasta. Om de stora flockarna av vitkindade gäss kan läsas i separat artikel. Till de mer sevärda vadarna som man kan se under dessa flyttningar hör myrspov, brushane, kärrsnäppa m fl. På strandängarna kan man numera titta på fåglarna från ett fågeltorn.
Vintertid samlas många andfåglar i stora flockar i Lausviken, såsom vigg, bergand och alfågel.
Ovanligare fåglar som vanligen häckar här i viken är skedand, stjärtand, skärfläcka och sydlig kärrsnäppa.
Förutom gråhäger som förekommer i stort antal har man sett ägretthäger, i Lausviken och 2019 även den ovanliga gästen skedstork, som är en ibisfågel, hemmahörande i Sydeuropa.
Text: Gunnar Mannervik 2010
(Sidan uppdaterad: 2021-03-28)