Hur länge man har brukat markerna på Nyen och Hammaren är okänt. Nyen är egentligen anmärkningsvärt tomt på fornlämningar i Riksantikvarieämbetets kartläggning. På dessa marker syns inga spår av gamla gårdar eller äldre bebyggelse. Det kan tyckas märkligt med tanke på att det längre fram i tiden blev en attraktiv mark även för gårdar i socknar långt från stranden. På södra Hammaren finns betydligt fler spår av bosättningar såsom fornåkrar, gravar och slipskårestenar. Det är endast röset på Örnkull, Nyens högsta punkt, som vittnar om forntida verksamhet här. Det sägenomsusade gravröset sett ifrån norr avtecknar sig som en vårta på åsens krön. Traditionen säger att här har funnts en silverskatt. Det finns också långt mer tveksamma föreställningar om att hjälten Beowulf blev begravd här. I det berömda Beowulfkvädet från början av 500-talet blev Beowulf nämligen ”bränd och höglagd” på Earnanäset av ”vädurmarksborna”. (Rad 3031 resp 3156 i Beowulf, Gutarnas nationalepos, T. Gannholm, 1992)[/column]
Röset på Örnkull från väster. Foto: Gunnar Mannervik 2020.
Strandåkrarna
Under 1600-talet tycks bruket av strandåkrar gödslade med släke ha tilltagit i omfattning här ute. Där fanns också attraktiv ängesmark i mindre omfattning. Runt den gotländska kusten var det vanligt med strandnära åkrar där släke fanns tillgänglig. Men ingenstans på ön fanns det så gott om strandåkrar som här på Nyen och Hammaren samt Natvikar vid Lausviken. Åkertegarna var ofta långsmala och sträckte sig ned till stranden där släken kunde bärgas. Det var inte främst gårdar på När som tycks ha odlat upp marken på Nyen. Det var istället gårdar i ”inlandsocknar” utan egen kust som fann en utkomstmöjlighet genom att köpa upp mark på dessa strandnära marker. Inte mindre än 8 socknar (Garda, Burs, Lye, Alskog, Etelhem, Lau, Stånga och Ardre) hade åkrar på Nyen, Hammaren eller Viren i När. För Laus del brukades 18 tunnland och 14 kannland huvudsakligen på Nyen omkring år 1700. Det kan påpekas att gårdar i När samtidigt ägde ca 10 tunnland mark inom Lau socken.
Möjligheten att ta upp ny åkermark i hemsocknen förr i tiden kan ha begränsats på grund av brist på stallgödsel. Djurhållningen som kunde ge gödsel till åkrarna krävde god tillgång till ängesmark och foder. Här på Nyen kunde istället släke användas för att göda de magra rågåkrarna.
Hammarvakten
I Åkerns sagor beskriver Säve ägandet av strandåkrarna. ”Också ha våra strandåkrar städse vidgats alltmera så att Bunnäs i Sundre, Hammaren och Nöju (Nyen) uti När och Lau vardera innehålla omkring 200 tunnland och äro delade mellan lottägare i flera kyrksocknar; och har man för deras eftersyn tillsatt särskilda getare (åkervaktare), vilka av bonden fingo fem sädes-skupar och en kanna säd för vart tunnland samt en kysling (hö-såte) för ängsmarken.” (Gotländska skrifter, del III, s.44 av P.A. Säve)
Hela Hammaren omfattade omkring år 1700 ca 300 tld jord, som bestod av åkrar, lindor och myrmark. Den lättodlade grusjorden passade bra till sädesåkrar som brukades av gårdar i När och gårdarna från mer avlägsna socknar. Området på Hammaren och Nyen var redan under 1600-talet inhägnat, samfällt av de gårdar som ägde och brukade jorden. År 1710 reglerades stängselskyldigheten mellan markägarna. Då var den uppmätta tunen 3259 aln lång, dvs närmare 2 kilometer. Stängslingen skärmade av Hammaren mot norr och väster och tillträde hade man bara via Norra Hammargrind eller Södra Hammargrind. Den s.k. hammarvakten, en grindvakt och åkervakt, hade uppsikt över åkrar och stängsel. Han var bosatt i en stuga på nuvarande Rikvides mark ca 1500 m väster om Djaupdy. De olika åkervakterna från och med 1709 till 1887 finns uppräknade i ”När och Närkar”. Av alla hammarvakterna hittar man bara en med anknytning till Lau, nämligen Johan Nilsson som 1810 gifte sig med Katarina Andersdotter Brakarl från Lau. När laga skiftet avslutats 1887 upphörde sysslan som åkervaktare. (”När och närkar”, s. 530-31.)
Enligt ett handskrivet dokument av Gustaf Hallsarfve, Lau, (462) framgår att hela den brukade marken under åkervaktarens uppsikt på senare tid var betydligt större än 300 tld. ”Åkervaktaren håller för både strandåkern Nöiu i Lau (om 550 tunnland) och Hammaren i När (om 700 tunnland) hwilka besås hvart annat år, alltid med råg, för sin möda får han en ’skopa’ säd för hvart ’Laupsland’. ”
Historiska handlingar och kartor
Strandnära åkrar och ängen som köpts av gårdar i Lau finns omnämnda i revisionsboken från år 1653. I den framgår att Fie hade köpt 2 stycken ”flytande jordar” om 3 tunnland åker av Baltsar Smidt år 1638, mark som kallades ”Biärghåckrarna”, liggandes på Stoore Nyen på När, även tillhörande ”siäälestrand”. Fie hade år 1633 likaså köpt av Jönss Höök ett änge, kallat ”Strandrummet”, om 10 mansslätt beläget vid Närs strand. Det är förmodligen de marker som vid skattläggningen 1701 benämns Nöibjärg och Nöiänge. Nöiänge (Nyäng) är enligt 1823 års storskifteskarta för Fie, samma mark som var tillhörig gården Bönde, enligt 1717 års skattläggningskarta (se nedan)
Vidare hade Snosarve enligt samma revisionsbok köpt en åker omfattande 1 markelej av Larss Änge – ”een åcker ligglandes uthj Nyen på Näär”.
Likaså bytte Kauparve år 1633 till sig åkermark och släkdöie på Hammaren, osäkert var. Men 1701 ägde man markerna Hammartvären och Lairtvären på Hammaren och dessutom Virtvären på Viren samt ängesmark på Hoigarden. Vid Bomunds hade man också en åker. Redan 1591 hade man därtill köpt sälfiskeplatser vid Nöibjärg och Grastain (se karta).
Lars Olofsson på Hägdarve, som fram till 1770-talet hörde till Lau, brukade en åker på 1 tunnland i Nyen på När ”under bärget”. Han hade tidigare brukat samma jord under Hallute gård där han tidigare bodde. Även Hallute hörde på den tiden till Lau. Marken hade han köpt år 1645 av Jacob Burcks (ev Bucks el Bäcks) i Stånga och Peer Robbenarfve i Garda.
Hans Olofsson på Hallute brukade en åker som kallade ”Flijsåcker” på 2 tunnland på ”Stoore Nybiärget” i När en åker som han köpt av Christen Fije i Lau och dessutom 2 tunnland inköpt år 1638 av Anders Romunds i Alskog. Likaså hade han inköpt 3 tunnland åker beläget ”utanför Hammaren” av Olof Ruwier i Alskog år 1615.
Skattläggningen omkring år 1700
Vid skattläggningen omkring år 1700 hade hela 38 gårdar i de 8 socknarna Garda, Etelhem, Alskog, Stånga, Lye, Burs, Ardre och Lau sammanlagt över 200 tunnland åker och därtill obrukade lindor och ängesmark i När socken. Framför allt var det socknarna Garda, Lye och Alskog som dominerade markinnehavet. Gårdar på När hade själva mindre än hälften så mycket åker på Hammaren och Nyen.
Skattläggningshandlingarna från 1701 redovisar följande ägor på Nyen för gårdarna i Lau:
På den något senare ritade skattläggningskartan från 1717 har Husarve tillkommit som en tionde gård. Sunnankyrka och Kauparve har sina ägor på Hammaren (ev Viren). Arealen omfattade närmare 20 tld åker och därtill lindor och lite ängesmark. För Lau-gårdarna (2 – 9) finns ägorna markerade på nedanstående karta .
1717 års skattläggningskarta över Nyen
(Lantmäterimyndighetens arkiv, 09-NÄR-2, 1717)
Lau-gårdarnas markinnehav på Nyen 1717
Kartan visar omfattningen och läget av åkrarna på Nyen mellan Nyudden i norr och Lillvik i söder. Väster därom låg Nylunda skog som var kronans mark. Marken var grusig och lättodlad och passade bra till rågåkrar och hade nära till släkestäkt vid stranden.
Fies ägor på Nyen vid storskiftet 1823
Av storskifteskartan från 1823 framgår att den mark som 1717 hörde till Bönde (betecknat 4 i kartan ovan) nu utgjorde Fies ägor. Fies marker på Nyäng (Nöiänge) låg sydväst om dagens Brändu enligt kartan nedan. I änget fanns också lite furuskog dugligt till bränsle. Fie hade släkedyor i väster längs stranden. Ägorna ligger insprängt mellan Hägdarfve i norr, Mickelgård, i väster och Snosarve i öster.
Fie storskifte (Lantmäteristyrelsens arkiv Lau Fie nr 1, 1823)
De olika parternas ägor på Fie, Nyäng vid storskiftet, från norr mot söder.
B | (Nils Nilsson, Lars Larsson) | äga 61 | 5 tld 23 knl |
D | (Jakob Danielsson) | äga 137 | 2 tld 12 knl |
C | (Jakob Jakobsson) | äga 98 | 2 tld 12 knl |
A | (Olof Persson) | äga 23 | 2 tld 12 knl |
samfällt | äga 162 | 14 tld 23 knl |
Släken
Släke, tång, var förr ett mycket viktigt gödningsmedel för bönder i alla kustsocknar. Släken var näringsrik och höll också kvar fukten i jorden. Släktäkten var synnerligen noga reglerad och släktäktsrätten har levt kvar ända till våra dagar. Släken delades in efter de olika sorternas sjögräs och tång som fanns, men det var blåstången, autru, som var den helt dominerande och som man eftertraktade. Den samlades ihop längs stränderna av dem som hade släktäktsrätt och var och en lade upp sin andel i s.k. döiar, högar på stranden, där släken skulle ligga och brinna ihop likt stallgödsel. Sen körde man hem släken och spridde ut den på åkrarna.
Hur släkestäkten på Nyen gick till vid förra sekelskiftet är väl dokumenterat genom Masse Klintbergs bilder.
I mitten Hans Karlsson, Hallsarve som lastar släke på en långgrund strand i början på hösten, troligen tillsammans med sönerna Arvid och Vilhelm. Det våta släklasset är säkerligen tungt, så det behövs två dragare. Foto: Masse Klintberg 1913.
Jakob Karlsson lastar på släke vid Nöiu. Foto: Masse Klintberg 1906.
Eftersom man först la upp släken i en hög på land blev det många tunga lyft. Först från sjön upp på land, sedan från land upp till åkrarna och där lyfte man på det tredje gången när man spred ut det för hand.
Spridning av släke på Kullakar. Husbonden Lars Nilsson på Kauparve 1:80 och hans hustru Fanny länst till vänster följd av systern Desideria Nilsson och modern Christina Margareta (Stina-Greta) Persdotter. Foto: Masse Klintberg 1904.
Nyen i dag
Spannmålsskörd på Nyen på 1950-talet
Ännu idag har gårdarna i Lau till stor del kvar sina ägor på Nyen. De små och smala brukningsenheterna fanns kvar ännu på 1960-talet. Det framgår av nedanstående flygbild från tiden omkring 1960, som visar ett mycket brokigt lapptäcke av små och smala åkertegar.
Flygbild över Nyen omkring 1960. (Lantmäteriets fastighetskarta)
Ägorna på Nyen är ännu idag oskiftade och är precis som förr lika långa och smala, vilket framgår av nedanstående fastighetskarta från 2020. Ättlingar från de gårdar i Lau som på 1700-talet hade marker på Nyen står nu i huvudsak som ägare till ca 15 skiften.
Många brukningsenheter är numera utarrenderade till andra gårdar i Lau och har sedan slagits samman till större och mer rationella odlingsytor. De Lau-bönder som idag brukar markerna på Nyen är Stefan Karlsson, Smiss och Dan Dotes, Gannor.
Brändu
Brändu fiskeläge. Foto: Gunnar Mannervik, 2020.
Alldeles nordost om Fies ägor på kartan ligger numera fiskeläget Brändu, som på moderna lantmäterikartor av outgrundlig anledning kallas Hallsarvebod. Vid denna strand ligger nu fem fiskebodar. Fiskeläget kom till först genom de bodar som sattes upp på 1960-talet när ålfisket gick till. Boen Lindström, Hallsarve, har berättat hur hans morfar Henry Larsson, Botels, införde namnet Brändu efter den röda stenen ”brännstainen” som ligger i vattnet utanför fiskeläget.
Den röda Brännstainen vid Brändu. Foto: Gunnar Mannervik, 2020.
(Text: Gunnar Mannervik 2020)
(Sidan uppdaterad: 2021-03-29)