En gammal bok minner om 1800-talets fattigfolk

En mycket gammal bok finns bevarad hos Edit och Risto Leino. Den är tryckt 1818, men förlagets första tryckning av boken kom redan 1675. Boken är en av världens mest spridda andaktsböcker och heter ”Om Kristi efterföljelse”. Den är skriven av Thomas af Kempis och kom i tryck så tidigt som 1471.

Lars Petter Glömsker

På pärmens insida är bokens ägare fint angiven. ”Tillhör L.P. Glömsker”. Lars Petter Glömsker var båtsman i Lau under åren 1852-93. Namnet Glömsker betyder att han hörde till roten Glömsker. Det fanns många båtsmän Glömsker utan inbördes släktskap. Genom antagningen till båtsman finns ett signalement på honom bevarat till eftervärlden. Han hade stark kroppsbyggnad och var av medelmåttig längd, med svart hår och mörkblå ögon. Han hade vid antagningen svart men något gråsprängt skägg.

Han bodde i ett båtsmanstorp på vägen ut mot Nabbu tillsammans med sin hustru Anna och tre barn. Torpet revs 1907 och flyttades till Hallsarve 1:20.

Glömskers båtsmanstorp med Lars Petters son Karl Petter

Den gamla boken från tidigt 1800-tal har bevarats av sonen Karl Petter och har följt med flytten till den nya boplatsen. Den är nu i Edit och Risto Leinos ägo.

Båtsmannen Lars Petter var född Lauberg 1828 och son till gamle klockaren i Lau, Lars Lauberg och hans hustru Anna. Hans bakgrund berättar mycket om fattigdomen och eländet för människor under 1800-talets mitt i Lau.

Mor Anna

Lars Petters mor Anna föddes vid Nygranne i Fide 1797. Hon var äldsta barnet till Olof Persson och Anna Gretha Jacobsdotter på Nygranne. Husbonden Olof var 37 år och redan lite till åren när Anna föddes. Ganska snart efter det att hennes yngre syskon Per och Christina hade fötts gick pappan bort 1809, bara 49 år gammal, varpå mamman gifte om sig med Anders Andersson 1810.

Anna gifter sig med gamle klockaren från Lau

Anna växte upp på gården med sina syskon, mor och styvfar. Men när hon var 24 år gammal gifte hon sig hemma med den betydligt äldre klockaren Lars Lauberg från Lau. Lauberg kunde nästan ha varit som en ny pappa till Anna. Han var 46 år gammal och nybliven änkling. Samma år som Anna gifte sig hade Laubergs 76 år gamla öländska hustru Helena dött. Helena hade haft med med sig den vuxna dottern Lisa i boet och dessutom Lisas oäkta son Johan. Men dottern Lisa dog redan året före sin mor Helena. Det var till denna klockargård i Lau som den unga Anna kom 1821. Hon var alltså hela 52 år yngre än Laubergs förra hustru Helena. Och nu skulle hon också ta hand om dennes 7-årige barnbarn Johan.

Annas alla barn

Inom ett år efter giftermålet, redan i juni 1822, fick Anna sitt första barn, Anna Cajsa, en dotter som dock inte blev mer än ett halvår gammal innan hon dog. Men redan året därpå föddes åter en flicka, Lena Lisa, f.1823 och två år senare ytterligare den tredje dottern Greta Stina f. 1825. Men redan innan hon hade fött en fjärde dotter dog den ännu inte två-åriga Greta Stina. Några månader efter Greta Stinas bortgång föddes så Anna Cajsa, som fick ta över namnet efter Annas förstfödda barn. Men inte heller hon blev gammal utan dog redan efter några månader. Fem år efter giftermålet hade alltså Anna hunnit föda fyra döttrar, varav endast en hade överlevt spädbarnstiden. Efter ännu ett år föddes så sonen Lars Petter 1828 och två år senare dottern Catharina Maria f.1830.

Anna hade nu tre egna små barn som överlevt de svåra barndomsåren.

Pappan, den gamle klockaren och skolmästaren hade hunnit bli 56 år och det hade också börjat ställas högre krav på hans skolmästarsyssla. Vid biskopsvisitationen 1831, anmärkte biskop Eberstein ”att Skolmästaren i Lau sjelf är mindre kunnig i innanläsning och derföre vid barns undervisning mindre skicklig, i följe häraf föreställde biskopen att det vore bäst i anseende till sin ålder (57 år) att han lemnade sin tjenstebefattning med bibehållande till någon del af sin lön, och att en skickligare kunde antagas”.

År 1838 gick den gamle klockaren bort. Anna var då 41 år gammal och hade först tagit hand om den unge styvsonen Johan och sedan fött 6 barn varav tre dött som spädbarn.

Klockargården

Under 1840-talet beslutade socknen att klockarbostaden tillika sockenstugan skulle användas av barnmorskan och till skolundervisning. Under fem år, 1836-41, bodde barnmorskan Anna Maja Palmqvist med man och lilla dotter i klockarbostaden. Det blev säkert trångt på klockargården. Man kan förstå att Annas barn sökte sig hemifrån. Under 1843 lämnade plötsligt alla hennes barn hemmet. Äldsta dotter som nu fyllt 20 år flyttar till Burs, sonen Lars Petter till Öja och blott 13-åriga dottern Catharina Maria får tjänst som piga på morfars gård i Nygranne i Fide, men hon återkom dock efter ett år. Förutom Anna bodde Anna Maria Ahlström också på klockarbostället till sin död 1857. Hon var änka efter sjömannen Båtel Ahlström som dog 1847.

Hungersnöden

På 1840-talet kom så missväxtens år och bygden upplevde en nöd som aldrig tidigare.

Sommartorkan ledde till missväxt och urusla skördar. På lerjordarna fick man inte ens igen utsädet. På de lätta örjordarna kunde man möjligen få lite råg eller korn. Kornkaka och potatis, brödskivor doppade i saltlake när även fisken tog slut blev maten för dagen. Efter ett bra strömmingsår tog så plötsligt allt strömmingsfiske slut och man fick börja binda finmaskiga garn för att åtminstone få upp lite skarpsill och annan småfisk.

Många fattiga människor fick gå på socknen och tigga. Till slut fann sockenstämman det nödvändigt att skriva till kungs för att be om nödhjälp.

För änkan Anna blev det nu en svår tid. Vem skulle ta hand om henne och hennes försörjning? Barnen var utflugna och på klockargården var nöden stor. Den nye skolmästaren Lars Ahlström efter klockaren Lauberg bodde i eget hus och stämman beslöt om en viss upprustning av den gamla klockargården genom att sätta in kakelugn i dess sockenstuga 1846/47.

Lars Petter: båtsman och korpral

Men i januari 1851 konstaterade Laus fattigvård att klockaränkan Anna var i behov av daglig vård och skötsel från socknen. Hennes son Lars Petter, som nu var 23 år gammal, åtog sig hennes försörjning mot 2 tunnor råg och 2 Rd 32 sk årligen från socknen. Lars Petter hade gift sig i oktober 1850 i Garda med pigan Anna Cathrina Glömsker och flyttat tillbaka till Lau efter sin tid i Öja. 1852 tog han värvning som båtsman under roten Glömsker. Lars Petter kom upp sig och blev efter ett par år korpral 1854. Så småningom blev han även varvsbåtsman och dekorerad med svärdsmedalj.

Lars Petter stod nu som ägare av manbyggningen tillhörande änkan Anna Lauberg. 1852 sålde han denna bostad till sjömannen Lars (Båtelsson) Ahlström för 33 Rd 16 sk. Även han hade sin gamla mor Anna Maria Ahlström boende i klockargården tillsammans med Anna Lauberg.

Gardgang

Men mor Anna hade svårt att reda sig själv. Hon blev ett fattighjon och från 1855 fick hon börja den s.k. gardgangen, dvs gå runt från gård till gård i socknen för att få mat och husrum. Husbönderna klagade och menade att sonen hade tagit på sig ansvaret för hennes försörjning. Lars Petter var dock som båtsman mestadels på sjön. Socknens gårdar hade det gemensamma ansvaret för att se till att de fattiga och gamla fick mat och husrum i ett slags ambulerande inackorderingssystem. Och Anna fick föra med sig socknens ”matbudsklubba”, som ett tecken på att hon var berättigad till uppehälle på en gård under en tid.

Fattigstuga

År 1857 dog Anna Maria Ahlström och Anna Lauberg blev förmodligen ensam kvar på klockargården. Två år senare, 1859, beslöt sockenstämman att göra om den gamla klockarbostaden till fattigstuga. Fattigvårdstyrelsen beslöt att klockaränkan Anna skulle få bo i den kammare som var i fattigstugan, eftersom hon inte kunde bo hos sin son Lars Petter. Men Anna blev likväl tvungen att fortsätta gå på socknen.
Några år senare klagade Anna inför sockenstämman på att hon inte längre orkade gå runt i socknen för att få sitt uppehälle. Men stämman fann inget skäl att ändra på tingens ordning utan tyckte snarare att hennes krafter var sådana att hon kunde göra rätt för sig på gårdarna som hon inkvarterades i.

Mor Anna på rymmen

Anna började driva runt på vägarna och blev till stort bekymmer när man började hitta henne långt bort i grannsocknarna. Socknens husbönder uppmanades att inte låta henne avvika från den gård som för tillfället härbärgerade henne. När slutligen den utfattiga Anna dog 1874, vid en ålder av 77 år efterlämnade hon följande magra kvarlåtenskap som fick ärvas av hennes närmaste fattighjon;

• en klänning till Anna Greta Petterssons framtida behov
• en underkjol till fattighjonet Lena Hemmor
• en gammal sk stubb (underkjol) till änkan Glömsker
• en kofta av mollskinn till Anna Pettersson
• ett förkläde till Lena Hemmor
• fyra dukar av bomull att fördelas mellan Lena Hemmor och Anna Pettersson
• ett par påbörjade strumpor av ull till Lena Hemmor
• ett par kängor av läder till försäljning
• 1 ½ mark dålig ull till försäljning

 

Text: Gunnar Mannervik 2020

(Sidan uppdaterad: 2021-04-04)